[200618] Det är kört. Så kort kan man sammanfatta Jonathan Jeppsons bok om den globala uppvärmningen och dess för livet på jorden potentiellt ödesdigra klimateffekter, Åtta steg mot avgrunden. Det är för sent att begränsa utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser så att den livsstil präglad av hög konsumtion med enorm energiförbrukning som kallas den västerländska men som också blivit idealet för länder som lyfter sig ur fattigdom och då kommer att ytterligare bidra till att förvärra läget.
Efter en tids fint sommarväder är det inte utan att man börjar känna en viss oro: är det här naturligt, eller kan det vara den globala uppvärmningen som spelar in? Vi är nog många som känner så. Att glädjas åt det vackra vädret har blivit en skuldtyngd känsla, en molande ängslan. Jonathan Jeppson diskuterar hur vi förhåller oss till faror av olika slag.
Coronakrisen visar att vi, våra samhällen, kan ta till snabba och drastiska åtgärder, ibland rent drakoniska, för att slå tillbaka ett akut hot. Men när det gäller den globala uppvärmningen med sitt långsammare förlopp blir reaktionerna också långsamma, om de inte helt uteblir eller omsätts i någon irrationell föreställning om att ”ny teknik” eller ”naturens självreglerande krafter” ska lösa problemen.
Åtta steg mot avgrunden är en viktig bok, kanske den mest vägande opinionsbildande fackbok som skrivits i Sverige på åratal. Enligt min mening skulle den kunna bli en internationell game changer av samma dignitet som Rachel Carsons Tyst vår, som kom 1962 och ledde till att DDT och andra livshotande bekämpningsmedel så småningom förbjöds. Nu handlar det dock om nödvändigheten av förändringar på så många av samhällets områden att det verkar närmast otänkbart att det politiska modet för att genomföra dem alls föreligger.
Jonathan Jeppson skriver om hur han vid Almedalsveckan försöker få svar från de politiska partiernas ledare på hur de ser på växthuseffekten och vilka åtgärder de vill vidta. Ingen kan ge ett klart, koncist och konstruktivt svar. I stället svarar de med sådana talepunkter som partistrateger formulerar för att på ett garderat sätt kunna förhålla sig till problem som man inte vill ta i, därför att de skulle kunna äventyra den möjliga politiska framgången.
Jonathan Jeppson är journalist och inte forskare. Han gör det som journalister bör göra, lyfter fram fakta, även dolda och svåråtkomliga sådana, och sammanställer dem på ett klart, begripligt och konsekvensneutralt sätt. Han drar också vissa slutsatser, som tydliggörs så att de är öppna för ifrågasättanden.
Dit hör möjligheten att begränsa den globala uppvärmningen till en höjning på 1,5 grader, som stipulerades i Parisavtalet. Det finns de som tror att det fortfarande går att åstadkomma. Men, menar Jeppson, det är redan alldeles för sent. Han pekar på alla de åtgärder som vidtagits för att bekämpa coronapandemin och visar hur en sådan inbromsning av ekonomi, resemönster osv skulle behöva vidtas år efter år för att få ner växthusgasemissionerna till en acceptabel nivå. Flyget skulle t.ex till allra största delen behöva bli kvar på marken.
Vi befinner oss, visar Jonathan Jeppson, redan farligt nära den situation där uppvärmningen blir självförstärkande, och i princip omöjlig att påverka, vilka åtgärder som än vidtas. När det gäller skogarna, haven och atmosfären ligger vi också nära tipping points, där uppvärmningens effekter leder till sådana förändringar att både de mänskliga samhällena och naturens andra ekologiska system riskerar att bryta samman. De åtta stegen i bokens titel motsvaras av åtta decennier, från 2020 till 2100, genom vilka Jeppson extrapolerar den globala uppvärmningens kumulativa effekter.
Han diskuterar isavsmältningen i polarområdena med den havsnivåhöjning som blir fallet, och som riskerar att dränka inte bara de låglänta öriken som nu förtvivlat försöker få gehör för sin rätt att slippa gå under i FN, men inte möts av annat än undvikande välmening. Men på lite sikt kan också städer som New York och Shanghai översvämmas. När det gäller vatten tar Jeppson upp den alltmer alarmerande bristen på färskvatten. Uttagen ur grundvattendepåer är nu så stora att dessa depåer aldrig kommer att kunna återställas. Städer ovanpå sådana depåer sjunker, samtidigt som en del av dem dessutom kommer att översvämmas.
Världens skogar hotas av både torka och överutnyttjande, Amazonas riskerar att omvandlas till torr savann, med oerhörda klimateffekter. De syreproducerande algerna i havet, helt avgörande för planetens syretillgång, riskerar att minska eller dö ut när havet värms upp. Ur den sibiriska tundran stiger alltmer metangas upp i atmosfären när permafrosten tinar, och metangas är en värre växthusgas än koldioxid. Ur tundran tinar också fram sedan årtusenden nedfrusna djurkadaver och även begravda människor från senare tid, och från båda håll kan livshotande mikroorganismer frigöras, som kan orsaka t ex mjältbrand eller smittkoppor.
Nyligen fastställde Mark- och miljödomstolen att Preemraff ska få tillstånd att bygga ut sitt raffinaderi i Lysekil. Regeringen har bestämt sig för att överpröva beslutet, men Preemraffs bud innebär bland annat att företaget avser att avskilja och deponera stora mängder koldioxid. Tekniken för att göra detta diskuteras i Åtta steg mot avgrunden. Jeppson konstaterar att den kommit att benämnas Zombiemetoden, därför att den är en död idé som ändå inte försvinner. Alla de försök som gjorts för att få metoden (CCS=Carbon Capture and Storage) att fungera har misslyckats. Den tekniska möjligheten kan teoretiskt föreligga, men kostnaderna blir astronomiska. Dessutom bidrar tekniken om den implementeras genom omfattande transporter, byggnationer mm till att öka utsläppen av koldioxid.
Jonathan Jeppson ger avslutningsvis uttryck åt en förhoppning om att han ska ha fel, att tekniken ska utvecklas och politiken ta sig samman, så att den utveckling han beskriver visar sig möjlig att avstyra. Det hoppas jag också. Men jag har svårt att tro det.
