[200615] Det första jag drar mig till minnes i förbindelse med den utveckling som diskussionen om genusanpassning tagit, är arbetet under 80-talet tillsammans med den ungerska filosofen Agnes Heller omkring förtryck och isolering av intellektuella i den tidens Östeuropa. Lukács-eleven Agnes Heller var professor i filosofi i Budapest, känd för sin teoribildning omkring betydelsen av våra behov.
Hon beskrev hur diskrimineringen skedde stegvis: först försvann de utländska tidskrifterna, sedan kallades man inte längre till möten och till sist lyste även studenterna med sin frånvaro. Man avskedades inte, man behöll jobbet och lönen, men hade ingenting annat att göra än att sitta och titta in i en vägg.
Agnes och hennes kollegor hade inga svårigheter att lämna landet, de emigrerade först till Australien, sedan till USA, därefter tillbaka till hemlandet efter 1989, murens fall. Rent tragikomisk var kollegan Georg Márkus berättelse, när han som första anhalt i exilen anlände till Berlin – bara för att hamna i en livlig diskussion i vänstermiljön på universitet. Att återfinna alla gamla välkända tongångar och klichéer från efterkrigstidens Ungern försatte honom nära nog i panik – gick det ingenstans undkomma detta helvete av irrationell förföljelse med alla de maktanspråk han lärt känna till leda? Var även västvärlden nu utsatt för samma groteska kidnappning?!
Av olika skäl kunde den marxistiska världsåskådningen, också i sin dogmatiska politiska utformning, slå klorna i tidens studentrörelse och även om den bara tog gestalt i marginella sekter såddes frön i tänkandet som bitit sig fast genom åren och kommit till uttryck i moralisk övertygelse och ett rättfärdighetstänkande som lett till en ändamålen-helgar-medlen-inställning, som när det gäller kunskapsfrågor mycket snabbt etablerar en process som är nedbrytande och framstegsvidrig.
Det finns ingen annan varaktig grund för framgång än otvetydiga prestationer baserade på kunnande och kvalitet, det måste faktiskt även kvinnorna acceptera (för i dag är det ju först och främst kvinnofrämjande åtgärder i förlängningen av feminismen som statsideologi, dvs allomfattande norm för den värdegrund samhället förväntas vila på, som alla nya ingripanden berörs av).
Vilket i sin tur betyder, att ansökningsförfaranden, anställningsprioriteringar, hela den genomgripande idéutvecklingen i undervisning och maktbefogenheter beläggs med förutfattade meningar, förutsättningar och regelverk, som på ett rent skrämmande sätt, inte bara berövar tankeutvecklingen dess tidigare så självklara frihet men på lång sikt underminerar själva förutsättningarna för en sådan utveckling av tanken, som alltid måste vara strikt individuell och framför allt förutsättningslös och i likhet med all annan skapande verksamhet impulsbestämd, inte beräknande eller i annan mening förutsägbar. Det inre måste på sådant sätt finna potential att manifestera sig i det yttre för att utveckla förnyelse och förändring som är av värde, inte bara tomma gester.
Att detta tydligast drabbat de humanistiska ämnena må vara hänt, det är tråkigt men tycks vara något vi måste stå ut med, men när de som boken Genusdoktrinen visar, också äter sig in på de naturvetenskapliga institutionerna typ Chalmers och medicinska fakulteter, då är vi ute på ett sluttande plan som på sikt kan reducera vår genomslagskraft i egenskap av ett modernt och innovativt samhälle. Vilket på sikt kommer att drabba även de mjuka kärnfrågorna omkring relationerna mellan modern samhällsutveckling och t ex miljöhänsyn.
Vi riskerar helt enkelt en radikal stagnation med stora konsekvenser för framtiden.
Det finns anledning att vara uppmärksam på diskriminering och fördomar, men det kan aldrig eliminera kvalitetskraven i förhållande till ansvarsfulla befattningar. Du kan inte insistera på positioner på grund av identitet och social påtryckning som inte korresponderar med iakttagbara meriter. Vilket i sin tur bygger på den självklara förutsättningen, att det är var och en förunnat att nå förkovran, förutsatt att insatsen är av lödig natur, något som återigen omöjliggör varje rasistisk inställning.
Identitetspolitiken arbetar däremot oavbrutet med en förutsättning att vi överallt befinner oss omgivna av ’strukturer’ som vi måste bryta upp och förändra, ofta osynliga strukturer, som enskilda debattörer ändå anser sig vara skickligare än andra på att iaktta och identifiera. En argumentation som inte bygger på annat än tyckande, ideliga obevisbara påståenden om existerande tillstånd ingen påtar sig att bevisa sanna. Enligt den logiken kan man formulera påståenden om en rasism som ’egentligen’ är lika stor i Sverige som i USA eller någon annanstans, en problematik som tas upp i en annan avgörande bok med Arpi som medförfattare, Så blev vi alla rasister, vilket betyder, att man med hjälp av hjärtskärande stämningar lyckas eliminera den upplysningsanda i vilken våra västerländska samhällen utvecklats och i ett nu förvandlat debattklimatet till en kontinuerlig form för mobbing, lobbying osv.
Allt detta är redan debattens allmängods i talet om åsiktskorridorer, tystnadskulturer, kort sagt PK. De som företräder minsta nyansering av någonting annat, stämplas blixtsnabbt som köpta, förrädare, kulturmän av värsta slag och resultatet låter inte vänta på sig.
Samtalen upphör eller förpassas till underjorden av det Horace Engdahl i De obekymrade (2019) så träffande kallade ”ockupationsmakten”. Det slående yttrandet förblir emellertid verkningslöst, eftersom Engdahl efter Akademikalabaliken effektivt förpassats till skaran av otillbörliga.
Den här utvecklingen har inte kommit från den ena dagen till den andra. Jag minns tiden för skrivandet av Nordisk Kvinnolitteraturhistoria (1993-2000). Det arbetet (där jag bidrog med avsnittet om Birgitta av Vadstena) baserade sig från början på uppfattningen att alla kvinnliga litteraturforskare skulle välkomnas bidra, inget prioriterat urval enligt någon särskild inställning till en feministisk agenda skulle upprättas. Det var också vad som förverkligades med ett mångfacetterat verk som resultat.
Under arbetets gång utvecklades emellertid lika tydligt en akademikerkarriäristisk iver bland flera av medarbetarna, rivaliteten växte, statsfeminismens representanter började ta form, profileringar avkrävdes. Det krävdes lika hårt arbete att avvisa kravet på att definiera Heliga Birgitta som feministisk teolog (vilket inte finns ringaste fog för) som att genomföra själva studien och det var bara med en hårsmån jag undgick att uppgiften övertogs av annan författare, läs Ebba Witt-Brattström, som trist nog satts att recensera Arpi/Wyndhamns arbete i Svenska Dagbladet.
Ett strålande exempel på föredömlig hållning, av både i går och i dag, är den antologi om diskussionerna omkring Tomas Tranströmers författarskap och det politiska engagemangskultur det tidvis samlevde med som förlaget Ellerströms just utgivit. Även på den tiden överdrevs gärna argumenten, men de kvävde inte samtalet, det är mycket lärorikt att ta del av skillnaden. Tranströmer diskuteras, men han förkastas inte, tvärtom tas hans särställning till utgångspunkt för ett viktigt meningsutbyte. Att vara av olika mening var på den tiden både en rättighet och en rikedom, hade kort sagt ett egenvärde.
Vi måste till varje pris återerövra den sakliga grunden för varje viktigt ställningstagande. Varje person som, med eller utan anledning, betraktar sig som undertryckt eller i annat avseende förföljd måste, helt i Martin Luther Kings anda inse, att bara genom metodiskt arbete på hög etisk nivå kan man åstadkomma förändringar som på lång sikt är av godo. Det är det tumult som i dessa dagar utbrutit i USA ett alarmerande exempel på. Man måste gå tillbaka till de lugna, men oerhört modiga aktionerna baserade på kvalificerat innehåll inom civilrights-rörelsen i landet femtio år tillbaka för att genomskåda våldsrörelserna av i dag och deras destruktiva innehåll. Ett våld som nu också kan iakttas på teoretisk nivå inom de institutioner som satts att säkra kunskapens oavvisliga kvalitet, universiteten.
Det angår all kvotering till väsentliga uppgifter i våra egna samhällen. Kvoteringen är en form för våld som inte skall jämföras med en förnuftig medvetenhet om reformer och förändringar som det alltid finns behov av. Men de måste då motiveras av saklig argumentation i varje enskilt fall, inte av kollektiva påtryckningar. I dag kan det i stället bli så, att kvalificerade manliga forskare, av genusskäl eller av egen feghet, förskjuts från sina framtida möjligheter och det har ingen någon glädje av.
De som argumenterar i identitetspolititiska termer förutsätter alltid att idealsamhället är en faktisk möjlighet, i stället för att riskera bli början på en väg mot totalitär instängdhet, när det i stället handlar om att uppnå långsam förbättring genom en rad individuella insatser. Det totalitära tänkandet ser inte till dylika realiteter, utan antyder alltid en dold agenda som i vaga termer förutsägs sträva efter att bevara status quo. Det var även utgångspunkten för det obetänksamma avståndstagandet från ett framgångsrikt socialdemokratiskt reformarbete från 60-talsvänsterns sida. Resultatet blev en förlorad politisk generation som inte åstadkom någonting annat än nya uppsättningar fördomar med förlamande konsekvenser för varje utvecklingsbar tanke. Det Genusdoktrinen så framgångsrikt visar är hur sådant i verkligheten går till och de båda författarna åskådligt redovisar i digitala Kvartals entimmeslånga samtal med dem båda två.
Vi uppnår aldrig det perfekta tillståndet och vi bör inte heller sträva efter det – eftersom det inte finns. Återstår bara det tålamodsprövande ständiga strävandet mot förbättring, förkovring och utökad förståelse i förhållande till våra verkliga behov, det man aldrig kommer undan om man menar allvar med sitt strävande, inte bara ännu en lättköpt erövring i det offentliga spegelfäkteriet.
