[200614] Den fjärde november år 2001, två månader efter attacken mot World Trade Center i New York och Pentagon i Washington ankom till det svenska utrikesdepartementet en förteckning över organisationer och personer som av FN på USA:s anmaning svartlistats som tänkbara terrorfinansiärer eller terrorister.
Vid UD vidtog en febril aktivitet, då det på listan vid sidan om ekonomiska transaktionsverksamheter också förekom tre individer, svenskar med somaliskt ursprung.
Att hamna på USA:s/FN:s terrorlista var ingen liten sak, all ekonomisk kapacitet ströps, ett företag som sysslade med överföring av ekonomiska medel mellan länder blockerades, de privatpersoner som utpekats kunde inte längre handla med sina kontokort och ställdes under strikt bevakning.
Anders Kruse var vid denna tid chef för Utrikesdepartementets rättssekretariat, och fick ärendet med svenskarna på sitt bord. Och här börjar något märkligt hända, som Anders Kruse beskriver i sin bok De kallades terrorister. I stället för att ta uppgifterna från USA och FN för givna påbörjade rättssekretariatet en egen undersökning för att ta reda på vilken substans det kunde finnas i anklagelserna och med den i svensk rätt så grundläggande oskuldspresumtionen som riktmärke, alltså uppfattningen om att en eventuell brottsling ska betraktas som oskyldig till dess motsatsen bevisats.
Med Anders Kruse som drivande kraft påbörjades en flera år lång resa genom ett bysantinskt myller av byråkratiska instanser, för att finna ut om anklagelserna mot de svenska medborgarna hade någon faktisk empirisk underbyggnad. Det är om denna process Anders Kruse skriver, och det utvecklar sig till en fascinerande resa, där USA:s försvarsdepartement, säkerhetsmyndigheter och utrikesadministration måste övertygas om att de kan nödgas ompröva sin snabbt och ofta oöverlagt tillkomna terroriststämpel, vilket då också FN:s olika och ofta ansvarsmässigt diffusa organ behövde hänga med på.
Ingen kan påstå att detta är lättillgänglig litterär materia, men den invändningen väger lätt med tanke på hur oerhört lärorik och informationstät boken är. UD:s envetna och alltmer klargörande undersökningar kring de utpekade svenskarna vägs ihop med hur departementet blir allt vassare i sin argumentation för att de inte är inblandade i någon terrorverksamhet. Arbetet ska krönas med framgång. År 2006 avförs den siste av de tre från USA:s och FN:s svarta lista.
Det klagas ibland på den svenska utrikesadministrationens brist på effektivitet och politiska bias. Vad Anders Kruse åstadkommer är en äreräddning av hur Sverige faktiskt agerar på den internationella arenan, och vilken omsorg som faktiskt där kommer till uttryck när det gäller att försvara svenska medborgares intressen. Låt vara att man samtidigt gått bet när det gäller förhandlingar med skurkstater, som i fallen Dawit Isaak och Gui Minhai. Då funkar det inte.
Anders Kruses bok förtjänar att läsas noga vid universitetens statsvetenskapliga, juridiska och journalistiska utbildningar.
Anders Kruse
De kallades terrorister
Fri tanke 2020
/Christian Swalander
