[200610] Från Neapel kommer många högkalibriga författare. Mest känd är naturligtvis pseudonymen Elena Ferrante, som tagit världen med storm med sin Neapelkvartett, där vänskapen mellan flickorna Elena och Lila står i centrum. Men från staden kommer även Domenico Starnone, Erri de Luca och Roberto Saviano, för att bara nämna tre idag levande lokala författare.
Så med rätta kan Neapel utropas till en litterär metropol, trots ett något skamfilat rykte. En författare som sägs ha banat väg för de tidigare nämnda storheterna, är Anna Maria Ortese (1914-1998). Aldrig tidigare utgiven på svenska, släpptes sent under fjolåret novellsamlingen Havet når inte Neapel, i skicklig översättning av Vibeke Emond.
Boken, som utkom för första gången 1953, är det tredje verket av denna i Italien högt rankade författare. Tonen i novellerna är neorealistisk, lik den i Vittorio de Sicas berömda film Cykeltjuven. Det är de vanliga människorna väl och ve som står i centrum. Som i den första berättelsen ”Ett par glasögon”, där det berättas om den unga hunsade flickan Eugenia som får sitt livs första glasögon. I hennes fattiga familj upprepas oavlåtligen hur dyra dessa glasögon, vilket framkallar skuld och overklighetskänslor hos den lilla flickan som alltid stått i marginalen.
Med de nya och dyra glasögonen ser hon all misär hon tidigare missat och blir illamående och överrumplad: ”Hon vände sig vacklande mot gården, och det förfärande intrycket förstärktes.” Både smutsen och skönheten, förtjusningen och förfallet får plats i novellerna som är både skarpa och känsliga. Något bitterljuv vilar över stämningarna här, även den avbildade verkligheten inte sällan är grym, trots att det egentligen inte ryms så mycket yttre dramatik i skildringarna av staden och människorna där.
I slutet av novellsamlingen finns ett antal texter som utgår från en ung kvinnas perspektiv. Här samsas författardrömmar med konkreta försök att bli någon i den litterära världen, vilket får en att skönja ett självbiografiskt spår. Överhuvudtaget märker man att texterna här inte bara är autentiska, allvarliga och avskalade, utan också tycks ha påverkat Elena Ferrante i hennes frammejslande av de kvinnoporträtt som står i centrum för Neapelkvartetten. Detta bekräftas också av ett citat från Ferrante som pryder försättsbladet: ”Vad gäller Neapel, känner jag mig idag mest inspirerad av Anna Maria Ortese.”
Enligt det gamla ordspråket ska man ”se Neapel och sedan dö.” För mig räcker det gott att läsa om staden och sedan fortsätta att njuta av den svenska sommaren, under detta konstiga år då resor inte får plats i planeringen. Och nog är det sant som sägs – att läsa är att resa.
