[200606] Den här diktsamlingen är förmodligen det bredast empatiska jag någonsin läst. Den – poeten – menar att allt och alla ofrånkomligen hör ihop, eftersom vi alla andas samma luft, alla behöver det gemensamma syret för att överleva. Hur kan man då skjuta på varandra, kasta bomber, mörda varandra i dessa ändlösa rader av krig och dödliga konflikter? Hon kan omöjligen förstå hur någon trots allt positivt som händer och finns kan tanka ett krigsskepp och låta det ”glida ur hamn”.
I den första ”sviten” börjar det lite likt Irma Christensen med ”Dessa saker finns:” Sedan räknas det upp saker som existerar och som vi alla har; celler och cellers delning, ”blodomloppets genomgående puls”, händer och fötter och kropp ”Men utanför denna finns rymd.” Och så bygger poeten upp en allt längre och mastigare dikt, ”råttan-på-repet”-aktigt, där allt som fanns med från början finns kvar med det som läggs till. Fem sidor längre fram avslutas det hela med ”Så ljuvlig och så fördömd denna förbindelse mellan alla med lungor.”
Denna första svit, om det nu är rätt begrepp att använda, skrevs efter den elfte september 2001, i en reaktion på terrorattacken i New York, och de senare sviterna månaderna kring och efter årskiftet 2002-03 i reaktion mot USAs förestående invasion av Irak.
Juliana Spahr (född -66) är förutom poet, kritiker och förläggare också aktivist, senare bland annat i Occupy Wall Street-rörelsen. ”Denna förbindelse mellan alla med lungor” är den första av hennes poesiböcker översatt till svenska och kom i original 2005. Det är Athena Farrokhzad som översatt/tolkat och som har skrivit det informativa efterordet, allt för ellerströms.
I den andra avdelningen skrivs det ofta i ett tilltal, ett tilltal till ”älsklingarna”, som Farrokhzad haft en del bryderier med att översätta. Älskade hade kanske varit mer korrekt, men då saknas den engelska pluralformen i ”beloveds”. Dessa älsklingar ligger i sängen hos diktjaget, men är samtidigt medmänniskor i största allmänhet. Jag tolkar att Spahr talar med/till hela världen. På det viset kan hon bredda dikten, låta den behandla såväl frukosten med älsklingarna, medan papegojorna låter i träden och palmerna vajar utanför fönstren (Juliana Spahr bor på Hawaii), och samtidigt vara på plats världen över där det händer ruskiga och viktiga saker. Den stora världen mixas med den lilla, och vice versa.
Spahr använder sig en hel del av upprepningar, ibland åt det katalogpoetiska hållet. Det kan vara både ”effektivt” och ibland lite ”tjatigt”, inte minst när hon vid flertalet tillfällen räknar upp vapensorter och mördarmaskiner man använder sig av i modern krigföring. Men det kan ju också bero på att jag personligen är gravt ointresserad av och hatiskt inställd till militarismens alla morbida uttryck, så vad alla vapen heter eller har för beteckningar orkar jag inte bry mig om. Dikterna, eller sviterna, har istället för titlar datumen när de skrevs.
Ett flertal dikter/sviter inleds på samma sätt; ”Jag talar om …” eller ”Medan vi …” eller ”Vi pratar inte …” och så forsätter det med en rad variationer och perspektiv. Exempelvis
”Jag pratar om långa kustlinjer och Alexander Dumas kropp täckt av blått tyg med orden ´en för alla, alla för en´.
Jag pratar om barnbarn till svarta haitiska slavar och vad det betyder att vara fransk.
Jag pratar om global jihad, radikala präster, jätteplaneter, Jupiter, stjärnorna gas och damm, tyngdacceleration, fluidmekanik, protoplanetär evolution, den ohejdbara globala spridningen av aids.”
En nackdel för min personliga del är att en del namn (eller sociala fenomen) är okända för mig, vilket rimligen gör att man missar en del i helheten. På ett ställe ligger diktjaget på morgonen i sängen med ”älsklingarna” och pratar om fåglarna som sjunger utanför deras fönster. Att de
”sjunger om hur någon får Natalie Maines att be om ursäkt för att hon sagt sig skämmas över att USA:s president är från Texas, om sju döda i Palestina, om läkemedelsresistent lunginflammation som fortsätter spridas, och om den världsomspännande sorgen över Rachel Corrie.”
Vem Natalie Maines är har jag ingen aning om, men Rachel Corrie var den amerikanska fredsaktivist som 2003 krossades till döds av en schaktmaskin på Gazaremsan, där hon agerade mänsklig sköld för att hindra att ett palestinskt hus/hem skulle jämnas med marken av israeliska försvarsmakten. Vissa namn är jag bekant med, andra inte alls, plus att det ”utspelas” för mer än femton år sedan.
Vad händer (med en) när man läser dessa dikter så långt efter att händelserna tog plats? Vad händer när världen ser i stort sett likadan ut? Är den bättre eller sämre? Alla nutida spänningar mellan länder. Rädslan för krig. Viruset.
”Nu är det idag.
Över åtta miljoner människor på fem kontinenter demonstrerade mot mobiliseringen.
Nu är det idag.
Tre miljoner i Rom.
Två miljoner i Spanien.”
Och så räknas det upp ett stort antal städer där det demonstrerades, bland annat Göteborg där jag själv fanns med ”Till och med de på Antarktis samlades.” Men ingenting hjälpte; USA invaderade Irak oavsett hur många som önskade annat.
Som så ofta med politiskt medvetna poeter och diktningar upplever jag att det aktivistiska, ”budskapet”, lätt kan ta överhanden. Man glömmer det poetiska och smäller ur sig det man vill/behöver säga. Exempel på det jag läst på senare år kan nämnas Revolution Poetry och Athena Farrokhzads senaste samling. Då hjälper det inte fullt ut att jag håller eller känner med det dikterna förmedlar och att jag läser allt med sympatiska ögon. Så jag frågar mig; hur bra är det, egentligen? Som litteratur. Som poesi. Den som läser får själv bestämma.
