[200603] Vid tvåtiden natten mellan den elfte och tolfte juni 2016 gick en man in på nattklubben Pulse i Orlando, Florida, och sköt ihjäl 49 personer. Händelsen och hur den påverkade staden och nationen USA är ämnet för Johan Hiltons Vi är Orlando. En amerikansk tragedi.
Johan Hilton är författare och journalist, anställd på Dagens Nyheter. Han skriver ofta om hbtq-frågor, som han också behandlat i två tidigare böcker Monster i garderoben och No tears for queers.
Nattklubben Pulse var en populär träffpunkt för Orlandos hbtq-community, och det togs när massmordet blev känt allmänt för givet att det rörde sig om ett hatbrott, riktat mot homosexuella. Det skulle så småningom visa sig inte vara fallet. Gärningsmannen hade rekognoserat två andra ställen innan han valde att gå in på Pulse, och funnit dem mindre lämpliga för hans syfte som var att mörda så många som möjligt för att därigenom visa sin sympati för den så kallade Islamiska staten, IS.
På Pulse var det denna kväll ”Latino night”. I Orlando bor ett stort antal människor med rötter i Latinamerika, framför allt från Puerto Rico. Det var alltså många spansktalande bland den uppsluppna och dansande publiken på Pulse, vilket senare skulle leda till en del svårigheter i kommunikationen när polisen efter flera timmars avvaktan tagit sig in på klubben och skjutit ihjäl gärningsmannen.
Johan Hilton har intervjuat ett drygt åttiotal personer flera gånger och under tre års tid. Hans bok består huvudsakligen av utsnitt ur dessa intervjuer, varvade med varandra utmed en tidsaxel som sträcker sig från mordnatten fram till den tredje årsdagen, då minnet av de döda högtidlighålls år 2019. Han skriver en orienterande inledning och har reflekterar i slutet över händelsens betydelse för människorna och staden.
Många av de intervjuade är överlevande, flera av dem blev svårt skadade och behövde omfattande vårdinsatser. Gärningsmannen, som var infödd amerikan med invandrade föräldrar, använde sig av två vapen, en pistol och ett halvautomatiskt gevär med förödande eldkraft. Skadorna efter träffar från ett sådant vapen blir stora och svårläkta. Johan Hiltons teknik innebär att det blir ögonvittnesskildringar som hörs i direkt anföring, det är starkt berörande läsning, och bilden av vilket ohyggligt inferno en sådan här illgärning åstadkommer blir tydlig.
Vilt flyende människor halkar omkring i blodet som flyter över golven, kulorna viner och ljuden när de slår in i de flyendes kroppar kommer de överlevande att minnas resten av livet. Många flydde in i ett utrymme med två toaletter. De packade ihop sig och drog igen dörrarna. Men gärningsmannen förföljde dem, och sköt över väggen som inte gick upp till taket ner i gruppen av tätt stående människor.
Gärningsmannen ringde själv till polisen och meddelade vilket hans motiv var, och uppgav att han tagit gisslan som försetts med bombvästar och att en bil utanför var fylld med sprängämnen, som skulle bringas att detonera om polisen försökte ta sig in. Det här kom att betyda att polisen inte vågade gå direkt in på nattklubben. I stället avvaktade man i flera timmar för att säkerställa att sprängämnen inte fanns som gärningsmannen uppgivit. Först då tog man sig in genom att spränga hål i en vägg.
Det här hände medan presidentämbetet i USA inte försumpats och förråats som senare blivit fallet. President Obama engagerade sig djupt i händelsen och fick med sig stora delar av befolkningen i sympatiyttringar, som skulle leda till ökad förståelse för hbtq-samhällets villkor.
Med Vi är Orlando gör Johan Hilton en fin insats genom att låta oss komma dessa människor nära, som på ett så fruktansvärt sätt förlorat barn, syskon, vänner och älskade.
