[200603] I Niklas Rådströms återkomst till poesin är känsloregistret stort och det lyriska hantverket på hög nivå, en diktkonst som imponerar.
Det ger onekligen en viss oviss förväntan när Niklas Rådström ger sin nya lyriksamling titeln ”Då, när jag var poet”. Vad är han då nu, liksom? I ett efterord finns ett svar, det handlar om hur han en gång lämnade poesin när han fått nog av dess undflyende karaktär, som ställde så stora krav på förmågan till omedelbar högresponsiv leverans under stor osäkerhet. I den inledande dikten kommer så ett annat svar, som pekar ut en annan väsentlig del av Niklas Rådströms rika och skiftande författarskap, det handlar om hur musiken tar vid där språket tagit slut. Mötet mellan ordens och musikens konst har betytt mycket för Rådström, och avsatt lyriska texter som tonsatts, och av vilka några finns med här.
Samlingen består av åtta sviter, den sista närmast en elegi, en sorgedikt när en mor gått bort. Det är ingen hemlighet att Niklas Rådström själv för inte så länge sedan genomgick en cancerbehandling, och här finns dikter från ”Huddinge sjukhus, höst som vår, sommar som vinter”, där först cellgifternas spökvärld och sedan stamcellstransplantationens slitsamma plåga förenas med tankarna på döden som kommit så nära: ”Döden vill oss egentligen ingenting, / den vill få tyst på oss bara, / som en nitisk bibliotekarie / som i viljan att upprätthålla tystnaden / mellan de höga arkivhyllorna / hellre ser att vi går / än att bli mumlande kvar”.
Men detta är absolut ingen av dysterhet präglad samling. Med glimrande språklig upptäckarglädje och med sinnlig lyrisk pregnans kläs världen i ord som gör den och vår tillvaro i den rikare: ”Det är städdag hos Gud. / Genom himlens vidöppna fönster / ligger molnen ute för vädring. // Mellan natt och dag / hänger världens alla språk på tork”.
