[200602] I den tredje dagboken på tre år får vi åter möta Ulf Lundells vardag, denna gång under 2019 när det mest omtumlande som hände honom var rattfyllan han gjorde sig skyldig till den 2 april.
Så mycket om det finns dock inte skrivet. Mest det rent faktiska. Och i efterhand en undran om vem som ringde och anmälde, för varför skulle annars polispiketen ha stått där och väntat på honom?
Han har sina aningar om vem det var – men är inte, som han skriver, hämndlysten. Den 18 i fjärde på skärtorsdagen skriver han: ”Enormt ångerfull/Stor skam/Känner mej brottslig/Djävulsk ångest/Nog om det.”
Exfrun S som är anställd i konstgalleriet de driver i Simrishamn är honom till stor hjälp när han mist körkortet. Hon skjutsar honom för det mesta men hon har ett halvtidsarbete i Ystad där hon jobbar med socialt utsatta kvinnor så ibland får han ta taxi, när han inte cyklar; han införskaffar rätt snart en elcykel. Men promenerandet i nationalparken intill där han bor förekommer nästan inte alls den här gången, vilket ju var en daglig motion han företog i de tidigare böckerna.
Så gott som varje morgon står att läsa om väder, vind och temperatur. Men den 14.V.19 (han daterar så) läser man:
”Tjusig morgon med Pugh-himmel, små lätta moln kommer slött men friskt glidande från norr”
Han utelämnar ofta punkt efter meningarna, ibland även kommatecken, i stycken som är prosadikter.
Han kämpar med sin mjältsjuka, den svarta hunden ”the black dog” som Churchill kallade den, depressionen, ligger hela tiden och lurar i vassen. Ofta botar han den med att gå in i ateljén och måla. Samtidigt som han lyssnar på musik, gamla blandband på kassetter med rockmusik på hög volym. Favoriter som Neil Young, Ian Hunter, Springsteen med flera.
Genomgående finns relationen till exhustrun S, vilken är komplicerad. Texten blir i regel lite gladare när hon beskrivs men han lider av svartsjukan då hon har en ny snubbe som hon bl a åker till Hardangervidda i Norge och campar med. Han försöker se det som att S är anställd hos honom, men så enkelt är det inte att bli av med känslorna. De var gifta i tre år men träffades redan 2009 första gången och han köpslår med sig själv om henne.
”Jag kan prata med S… men bara till en viss grad… Sen når jag inte fram till henne… Jag har . haft kvinnor som jag helt klart nått fram till, varit gift med. Det har alltid gått sönder av andra orsaker, sex främst.”
Han har planer på att stänga galleriet 2021 eller året efter. Och då själv flytta, bryta upp – kanske utomlands, till Spanien eller Portugal. Märk väl att detta skrev han innan coronapandemin. Men så kommer tvivlet igen. Viktigast är att han får körkortet tillbaka. Det blev inget villkorat körkort med alkolås som han hoppades och BMW:n står under tak i ett uthus. Regelbunden kontakt med frivården har han liksom att han åker och tar blodprov för att bevisa att han lever nykter men… det är uppenbart att det ångestrider honom.
Ändå skriver han den 13.V.19:
”Det var en dålig vinter, en slags Dödsskuggans dal en grov final-förlängning av dom senaste två åren/Junkfood, färdigmat, alldeles för mycket vin sprit också/Nu lever jag på vatten té och smalmat och massor av grönt/Mår bättre än på mycket länge”
Som vanligt förekommer mycket fåglar i en bok av Lundell, ornitologiskt kunnig som han är. Sparvhöken är kanske den som mest besöker hans gård denna gång. Sina barn har han förut lämnat utanför det han skriver men den här gången omnämns de lite mer. Han lånar ut huset till sönerna med respektive under sommarturnén och hans dotter med andra frun kommer och besöker honom och de dricker kaffe tillsammans. Hon blir 30 nästa år (i år) och han förundras över detta. Trodde först hon skulle bli 20. Tydligt är att han minns fel ibland och missar på årtal. Skriver på ett ställe att han var femton år 1962 men då var han 13. I november 2019 fyllde han 70 men dagboken hinner ta slut innan dess.
”Det sitter en flicka på frysdörren/Det är ett barnbarn/Min äldste son har skickat foto/så hjärtskärande gullig”
I prosapoesin kan det förekomma två verb efter varann utan kommatecken emellan. Antar att det är inspirationen från beatnikpoeterna som bidragit till det. Men det funkar fint, blir ett bättre musikaliskt flyt även i boktext.
Djurrättsaktivister som släpper ut minkar, ger han inte mycket för. Inte heller högerextrema och SD. Och definitivt inte president Trump som han anser tar ner USA på dekis. Extremisterna inom islam ogillar han med. Liksom fanatisk religionsutövning överhuvudtaget. Borta är den Ulf Lundell som lät vuxendöpa sig som kristen i en frikyrka i Stockholm i slutet av 80-talet. ”Gud, om du nu finns?” skriver han på ett ställe, och det är ingen troendes ord utan en tvivlares, agnostikers. Eller en förnekares.
Hur det är med den saken förklarar han inte närmare.
”Dom sitter ihopa” skriver han på ett ställe och det uttrycket är skånskt. Förekommer på ett ställe till, och efter alla år i östra Skåne har han så klart påverkats av idiomet. Ändå klagar han ibland på dem som pratar bred skånska så han får anstränga sig för att förstå.
Han reflekterar även över greker och romares grymheter från förr. Och om Nya Zeeland där skinnhuvuden och nassar har varit flitigt förekommande. Mycket av det han skriver om har han först sett på TV, som i Kunskapskanalen som han tycker om att titta på.
Och ”F1-cirkusen” följer han, Formel 1 alltså. Racerbiltävlingar.
Personangreppen är inte lika många den här gången men Ebba Busch – som flörtar öppet med SD – får sina fiskar varma. Lotta Engberg litegrann.
I turerna om rapparen ASAP Rocky som var inblandad i en misshandel i Stockholm förra sommaren kommenterar han en text i Svenska Dagbladet och skriver:
”En understreckare om Eichmann…inblandad är allas vår Johan Norberg, uppfostrad att vara en snäll, intelligent kapitalistmedlöpare, att denna vår Jords resurser räcker typ hur länge som helst. Det är sånt som får en att avstå från en nätprenumeration på Svd. Eller tvärtom.”
Jag skrattade högt åt det.
Fyra tidningar i pappersformat köper han dagligen: DN, Svd, Aftonbladet och Expressen. Och läser dem noggrant. Han skriver upp alla kända kulturpersoner som dött, Peter Fonda, Roland Janson, Peter Dahl, Sara Danius med flera. Ibland bara deras namn, ibland med några kommentarer.
Han läser en bok om filosofen Heideggers barn men blir inte klok på den. Läser också boken Hotel California om LA och vad som tilldrog sig där från 50-tal över 60-tal in i 70. Det är inte ovanligt att han läser två böcker samtidigt.
Sommarturnén 2019 består mest av reflektioner på sidan om själva agerandet ihop med bandet på scenen. Visst kommenterar han en del, som att det var ett bra eller sämre gig och hur länge de spelade. Tre timmar och tio minuter i Göteborg sista giget blev det längsta – och bästa, skriver han. Han kämpar med låtlistorna till gigen med, ska den låten strykas eller ska den vara med? I det stora hela är han nöjd med sitt band. Men som han skriver den 29.I.19:
”Musikaliskt känner jag att jag har äventyr kvar i mej, men textmässigt är det stumt”
Han tvingas åka turnébuss med delar av bandet i en bulle som både Bob Dylan och Neil Young har åkt i tidigare. Mot slutet av turnén får han veta att bussen initialt byggdes åt Dolly Parton. ”Det är alltså hon som gillar alla speglar, främst kanske den i taket över sängen. Och badkaret. Eller gjorde” som han skriver.
Under en längre tid i turnén bor han på Clarion Hotel på söder i Stockholm och fylls lite av nostalgisk längtan till hemstaden under sina promenader där, men konstaterar ändå till sist att där vill han inte bo igen.
Han förstår sig inte på hur nutidens hotellrum är byggda och klagar bittert över detta. Även stadshotellens rum håller inte måttet, tycker han.
Greta Thunbergs miljökamp hyllar han.
”Jag har oerhört svårt för alla som ger sej på Greta i synnerhet populistiska politiker som Skyttedal och alltså Jimmy (som han stavar honom, artikelförf. anmärkn.) När du är död, Jimmy, när du är död, Kajsa Skyttedal, då lever Greta och hennes generationer. Världen är redan deras”
Rättegången om rattfyllan var över på 20 minuter. Varken åklagare eller domare yrkade på fängelse. Det blev skyddstillsyn. Och samtal med frivården varje måndag klockan elva. Och att underkasta sig den vård som frivården finner lämplig.
Vad jag kan förstå så får han inte tillbaka sitt körkort förrän i början av 2022. Det är vad han hoppas, skriver han nånstans i dagboken. Det är inte allt han exakt återger, på sin integritet håller han nånstans ändå. Han vill inte skymta för mycket med sin förvirring eller ge vika på sin stolthet, skulle jag tro.
Som alltid en massiv textmassa skriven på ett säreget Lundellskt sätt, men språket flyter bättre nu än på t ex 80-talet. I väntan på detta recensionsex läste jag ungefär hälften av Lundells roman ”Hjärtats ljus” från 1983 och stilen är mer naiv då. Meningarna är täta och långa då, långa även nu men inte lika täta.
Men det är aldrig tråkigt att läsa Ulf Lundell.
