[200529] Med till synes okuvlig produktivitet fortsätter den 83-åriga Joyce Carol Oates att skriva romaner, essäer, pjäser och artiklar i olika ämnen. Allt formar sig till en mäktig saga om det amerikanska samtidssamhället, med dess ibland nästan obegripligt svåra livsvillkor för de som på något sätt hamnar i normalitetens marginaler.
Romanen Jagad har fått undertiteln ”En spänningsroman”, och då associerar man som läsare givetvis till att det kommer att handla om ett brott, kanske ett kriminalfall med poliser och detektiver i centrala roller. Jagad är mycket riktigt en roman om ett brott, ett mord under så kusliga omständigheter och så utstuderat grymt exekverat att det är rent hårresande, och leder till funderingar om hur den oateska fantasin egentligen är konstituerad. Det är emellertid inte fråga om en polisroman, huvudpersonen är i stället en ung kvinna, Gabriella, ”Abby”. Det ska visa sig att hon egentligen heter Miriam Frances, men de namnen vill hon inte kännas vid, de är förbundna med en erfarenhet hon kämpar för att vända sig bort ifrån, samtidigt som den hemsöker hennes drömmar och gör hennes liv till en plåga.
Det är alltså, som också ofta är fallet hos Oates, en psykoanalytiskt anstruken skildring, där händelser i barndomen påverkar livet så att det går alltmer snett. När Abby träder in handlingen är hon nygift och mycket lycklig över detta, samtidigt som hennes förflutna fortfarande hemsöker henne i drömmar och även i associativa språng under dagen. På väg till sitt arbete på ett serviceboende råkar hon ut för en olycka, hon blir påkörd av den buss hon nyss åkt med, och det ser ut som om hon avsiktligt utsatt sig för detta, just när hennes liv sett ut att kunna ta en avgörande positiv vändning.
Hennes man, Willem, är förstås i upplösningstillstånd och vakar troget vid Abbys sida, fast besluten att om hon skulle förbli invalidiserad så ska han ta hand om henne. Och si, det ska bli så att Willems trogna kärlek blir väl lönad. Abby kan börja redogöra för vilka drömmar och demoner som hotar att för alltid trasa sönder hennes personlighet, och nu rullas det familjedrama upp som ligger bakom hennes oro.
Det blir en berättelse i berättelsen, om paret Lee och Nicola, Abbys föräldrar, och hur paranoid misstänksamhet förgiftade deras äktenskap och där lilla Miriam blev utnyttjad i striden mellan föräldrarna, så att det ställdes alldeles för stora krav på hennes lojalitet mot båda samtidigt som hon användes för att bekräfta deras hat mot varandra.
Joyce Carol Oates är en dramaturgiskt skicklig författare, det blir verkligen spännande. Ibland går hon in i sin protagonisters huvuden och skriver därifrån, och då kan framställningen kännas lite begränsad när den avspeglar en emotionell torftighet. Miriam blir så småningom omhändertagen av sin faster, som bosätter sig med henne på den förfallna familjegården. I de trakterna kommer Miriam att göra den fruktansvärda erfarenhet som håller på att förstöra hennes liv.
Men nu har hon alltså fått den trogne Willem vid sin sida. Det finns förutsättningar för en lycklig vändning.
Jagad är inte Oates bästa bok, men den håller ändå hög kvalitet. Jag önskar bara att hon någon gång skulle inse hur störande det är när hon alldeles för flitigt använder kursiv still för att markera drömmar, tankar och associationer. Men för den trägne Oates-läsaren är det väl ett mindre problem. Denna läsare har en fin läsupplevelse att se fram emot.
