[200529] Och allt blev ljust igen efter en fyra månader lång depression. Tajmat med sol och vår, kunde inte varit bättre enligt mig. Min man och jag lugnade ner en hypomani på mindre än en vecka, ett svårslaget personligt rekord. Väldigt nöjd med oss båda, vi är ett bra team. Magnus, min man, känner mig väl och kan mina svängningar i humöret. Jag har en bipolär diagnos och mitt humör svänger med några månaders mellanrum. Just nu är mitt mående stabilt om än något uppåt, vilket är välkommet efter den trista perioden från nyår tills för två veckor sedan.
Blev intervjuad för ett arbete om psykisk ohälsa, av min brorsdotter som pluggar på vårdgymnasiet. Det gjorde att jag fick anledning att tänka till vad gäller mitt liv och hur det formats av min diagnos. På frågan om hur jag tagit emot min diagnos, svarade jag att det var skönt att få reda på att det fanns viss hjälp att få men att det mest var jobbigt, då jag förstod att jag fått ett livslångt åtagande som inte skulle gå över, det vill säga att det var obotligt – om man kan säga så om en diagnos. Hjälp fanns ju i alla fall i mitt fall att få, i form av terapi, sjukhusvård, mediciner och stödgrupp. Jag känner mig lyckligt lottad i jämförelse med många olycksbröder och systrar som inte fått samma vård som jag.
Jag har även haft tur vad gäller familj och släkt, alla har undantagslöst stöttat och trott på mig. Goda vänner har också funnits där i svåra stunder. Känner mig så gott som välsignad med familj, släkt och vänner. Det är inte alltid fallet, har jag förstått, för dem som lider av psykisk ohälsa. Många får höra att de är konstiga eller att de ska rycka upp sig. Vissa blir till och med hånade och bortstötta. Ibland är det ett svårt stigma med psykisk ohälsa men inte allt är negativt med en diagnos. Det finns fördelar med att uppfatta verkligheten lite annorlunda än de så kallat normala individerna. Ur förvirringen kan nya tankar uppstå och en kanske mer human människosyn likaså.
Att ha en bipolär diagnos är som att ha kakan emellanåt och bli fråntagen den nästa period. När jag är uppåt lagom mycket det vill säga hypoman leker livet. Jag blir kreativ och glad. Får mycket gjort och tycker om mig själv, kort och gott jag är lycklig. Har lärt mig att skriva ned idéer jag får för allt jag kommer på hinner jag oftast inte genomföra innan jag blir deprimerad igen.
Det nya fina i mitt liv är att jag numera kan skriva och jobba även när jag är deppig. Jag får bara sällan nya idéer men jag har kvar de idéer jag inte hann genomföra under den hypomana perioden, så jag kan fortsätta att skriva och arbeta även under min så kallade lågsäsong. Jag fungerar alltså numera som en hyfsat god medborgare av Sverige.
Så ljuset i tunnelns slut kanske inte var ett annat tåg? Kanske var det tågresan som är mödan värd egentligen, det är så mitt liv känts de senaste tio åren. Jag kommer framåt och jag ser saker längs vägen. Jag har en fin reskamrat och jag har många vänner och släktingar att besöka. Jag ser mina skov som rent fysiska numera. Efter ett par månader är det dags att dyka ned i depressionen igen och bli rätt negativ till livet. Men jag vet att det är övergående och att jag klarar av det. Det sägs att man inte får mer än man tål av livet. Vet inte om det är sant för alla, men i mitt fall stämmer det rätt bra. Däremot skulle jag inte önska min värsta fiende en bipolär diagnos, för så kul är det inte. Det är ingen picknick. Förhoppningsvis lär man sig att vara glad för de ljusa stunderna och att genomlida de svåra. Lite som livet för de flesta, skulle väl någon säga, fast i kubik skulle jag vilja tillägga då. I bästa fall skulle jag påstå att jag känner mer än de flesta – utan att för den skull vara bättre eller mer än någon annan.
Varde ljus. Vår och sol och positiva tankar, de går hand i hand för mig i år. Tacksam för detta och rundar av med ett vårskri likt Ronja Rövardotters. Fast jag skriker:
– Det är bra att vara jag!
