[200527] Tullia, dotter till den romerske politikern och vältalaren Cicero, är huvudpersonen i Kerstin Ekmans Tullias värld, men lika mycket som boken handlar om henne kretsar den kring henne, för att med olika infallsvinklar belysa den patriarkala samhällsform som hon levde i.
Tullia levde mellan åren 79 (eller 78) och 45 fvt. Liksom många andra bland antikens kvinnor vilkas namn bevarats finns det inga texter som hon själv skrivit. Vi kan känna till henne därför att Cicero ibland skrev om henne i sina brev. Hon var gift tre gånger, och fick två söner. Den förste sonen dog samma år han föddes och någon månad efter det att den andre sonen fötts avled Tullia själv.
Kerstin Ekman beskriver hur hon i skolan valde att läsa latin, och hon förser boken med ett antal citat ur berömda romares verk, till exempel Vergilius och Ovidius. Hon konstaterar också att kvinnor knappt nämndes i latinundervisningen, och om det hände var de bifigurer till männen, vilket präglade redan den antika historieskrivningen, och som bekant har ju historieskrivningen fortsatt på den vägen nästan ända in i våra dagar.
I konsten kunde kvinnor avbildas, men Kerstin Ekman berättar om sin besvikelse när hon inser att många sådana bilder var mallade utifrån ett givet original. Så berövades kvinnor också den identitet som följer med den verklighetstrogna avbildningen. Också i myterna förekom kvinnor, då gärna som offer. Till Roms ursprungsmyter hör hur romarna överföll grannfolket sabinerna och rövade med sig kvinnorna, ett motiv som många gånger fått konstnärlig gestaltning. Också i de religiösa myterna var våldtäkten ett vanligt motiv, Kerstin Ekman nämner Leda och svanen och Europa och tjuren, och hon tar upp en aspekt som sådana historier aldrig fäster sig vid, nämligen kvinnornas lidande.
Tullia lever under det som kallas Roms storhetstid, och det är påfallande hur idealiseringen av antiken genom århundradena gjort grymheten, råheten och likgiltigheten för människors plågor som präglade kulturen till sådant som lätt bortses ifrån. I stället har Rom i Atens efterföljd framhållits som civilisationens vagga, en högkultur i egen rätt, framstående i konst och litteratur. Men också när det gällde att föra mordiska krig och tortera och stympa människor som råkade i delo med staten. Och med Kerstin Ekman kan man ju också ifrågasätta vilket rätt värde en kultur har där halva befolkningen som kvinnor definitionsmässigt nedvärderas, samtidigt som slaveriet frodas.
Tullia och hennes romerska medsystrar fick naturligtvis finna sig i att deras män hade rätten att låta döda en nyfödd dotter. De fick underkasta sig hela det märkliga system av orenhetsföreställningar med religiösa övertoner som män formulerat för att förhålla sig till det enkla biologiska faktum att kvinnor menstruerar. Men Kerstin Ekman går också in på hur kvinnorna kunde tillverka ”tamponger” av uppblött papyrus. De hade också god kännedom om växter som kunde pressas på safter som fungerade som preventivmedel.
Kerstin Ekman lyfter fram många fler kvinnor ur den tysta historiska dimension dit de förvisats av en manligt dominerad historieskrivning. Hon sätter dem i relation till politiken och de män som präglade den, sådana vi alla lärt känna vid namn, som Caesar, Augustus, Pompeius. Hon sätter den romerska kulturen i relation till andra, som den grekiska och hebreiska. Det är en läsning präglad av lärdom men ändå inbjudande och tillgänglig. Som det brukar vara när Kerstin Ekman skriver.
