[200524] Hela Per Olov Enquists författarskap har varit präglat av ett oupphörligt behov av att förstå. Förstå vad som låg bakom utlämningen av de baltiska flyktingarna efter andra världskriget (Legionärerna, 1968). Förstå motståndet mot arbetarrörelsen i Västerbotten i början av århundradet (Musikanternas uttåg, 1978). Förstå Hess (Hess, 1966). Förstå en kvinnas bindning till religionen och en mans till idrotten (Sekonden, 1971).
Det sätt han i sina tre dramatiska verk, Tribadernas natt, 1975, Till Fedra, 1980 och Från regnormarnas liv, 1981, riktar sökarljuset mot kärleken som komplicerad och delvis ödeläggande kraft ligger i linje med detta behov, denna innerliga önskan om att förstå vad det är som händer inom en människa.
Strävan efter förståelse har gjort honom till en utpräglat intellektuell författare. Intellektuell, men inte okänslig eller osensibel.
Han har tvärtom visat en hudlös känsla för omgivningarna och deras implikationer och denna känslomässiga uppmärksamhet har varit styrande för både hans intresseområden och sättet han bearbetat dem på. Det är också denna vittomspännande känslighet som räddat honom från att ge problemen alltför teoretiska anspråk.
Verkligheten, inte idéerna har utgjort förebilden, så att böckerna har skrivits med realiteter och erfarenheter som utgångspunkt mer än den fria fantasin. De har ofta haft karaktär av utforskning av verkligheten, inte i egenskap av överskådlig utan som motsägelsefull.
Utan behovet av genomskådande insikt måste synen på tillvaron förbli otillfredsställande, nervös, lögnaktig.
Enquists sätt att gå i clinch med verkligheten har ibland satt honom i konflikt med det levande. Inte minst i förhållande till omgivningens krav på honom i en tid när många såg det som avgörande att ta ställning, för eller mot, ja eller nej. Enquists hållning, att varje förenklat ställningstagande kränker sanningens komplikation blev utsatt för ideologisk kritik. Han blev anklagad för att vara liberal, ett skällsord på den tiden.
Det hade varit riktigare att peka på hans realistiska och distanserande sätt att betrakta tingen och på hans självironi. Enquist har arbetat med ämnen och teman, som har legat tätt på hans eget liv. Och det har varit ett liv som har absorberats av tidens viktiga problem.
Han är således inte en författare, som är orienterad mot det privata. Han är en person, som i hög grad betraktar sig själv utifrån, utan självförhärligande och med största möjliga ärlighet.
En bild:
I början av Sekonden berättar han historien om telegrafen på den kejserliga toaletten:
”Under den bayerska rådsrepublikens tid råkade den unga republikens utrikesministerpost besättas av en besynnerlig men intressant människa. Han upprättade sitt kontor på den erövrade kejserliga toaletten, fyllde badkaret med konfiskerad kejserlig champagne, installerade en telegraf, satte sig på den dekorerade muggen och började under de närmaste veckorna sända telegram runt världen.
Han sände dem till de stora nationernas utrikesministrar, vilka han gav detaljerade politiska råd i viktiga ämnen. Han ägnade sin tid åt att från den kejserliga toaletten skriva meddelanden och ge världen råd. Dessvärre för honom, och för världen, insåg de övriga i den provisoriska revolutionära regeringen att telegramkostnaderna skulle bli alltför betungande och gav redan efter ett par dagar order om att telegramledningarna skulle skäras av strax utanför den kejserliga toalettens väggar. Hans råd kom alltså aldrig fram, de sändes men sändes ändå inte eftersom de aldrig nådde en lyssnare eller mottagare!”
Det arbete han har kallat sin ’triptyk’ har kärleken som tema. Kärleken som en personlig och samhällelig angelägenhet.
Eller skulle man snarare säga: kärleken som betingad, skadad och destruerad av de samhälleliga omgivningarna. Det finns ingen ”ren” eller obefläckad kärlek i denna triptyk. Det är den ödelagda kärleken han beskriver, ledsagad av en stark längtan efter kärlek av annat slag, utan vilken de tre skådespelen hade drunknat i en ström av ironi och sarkasm. Men kärleken är bara ett av de brännande problemen i triptyken. Det andra är karriären, den sociala klättringen. Eller, som i Till Fedra, en kvinnas brist på möjligheter till en annan karriär en den kärleken kan erbjuda henne.
Samhället beskrivs genom kärlekens undergång i kampen för karriären. Det löper genom samtliga dramer en diskussion om det att skriva som ett problem, om författarens moraliska uppgift och ansvar. Det är inte fångat som ett exklusivt författarproblem eller en rent konstnärlig angelägenhet, i så fall skulle det begränsat perspektivet. Det är tvärtom tolkat i förhållande till varje människans ansvar för sitt liv, hur det levs och vad som kommer ut av det.
Det är problem i tiden och dess diskussioner Enquist har tagit tag i: förhållandet mellan man och kvinna och den livsstil de utvecklar, konstnärens moraliska ansvar och samhälleliga placering. Frågor som har varit föremål för omfattande diskussioner under senare år.
Både kärleken och karriären finns utförligt behandlade i ett annat verk från Enquists hand, den redan tidigare nämnda Sekonden. Läsningen av den boken kastar ljus över behandlingen av problemen i hans triptyk. Begreppet ”smärtpunkterna”, som skär genom samtalen mellan Fru Heiberg och H C Andersen i Från regnormarnas liv, dyker upp redan där, i fysisk och psykisk mening:
i berättarens iakttagelse av en bild med en fotbollsspelare, en forward fångad i det ögonblick han bryter benet;
i fadern som frågar sig själv vad han gjorde med sin son när han fuskade i slägga och blev upptäckt, hans skam och upplevelsen av att ha bringat mörker över sin sons öde.
Sekonden är också en undersökning av möjligheterna för att administrera sina passioner i samhälleligt konstruktiva banor. Administrera dem i förhållande till bekämpandet av idrottens destruktiva konkurrens, som förgör dess skönhet och möjligheter till starka upplevelser.
Romanen är Enquists heroiska försök att övervinna sin egen irrationella kärlek till idrotten, också den del av den som inte låter sig försvara – och han misslyckas. I den starka och övertygande scen, där huvudpersonen under en landskamp mellan Sverige och Tyskland 1934 upplever segerstämningen under ett stafettlopp där svenskarna vinner, glömmer han de flygblad har har i fickan och låter sig tas av den våldsamma gemensamma glädjen – som är irrationell och utan politiska motiv.
I triptyken uppträder kärleken i flera former. Som obegriplig naturkraft som trotsar allt sunt förnuft, som väg till karriären, som ett hinder för frihetssträvan (Strindberg, Siri von Essen och Marie David iTribadernas natt); som destruktiv passion, pueril impotens, manschauvinistisk självförhävelse och omogen frigiditet (Fedra, Hippolytos, Theseus och Aricia i Till Fedra); som tvång, besvikelse och inåtvänd egocentri (Fru Heiberg, Johan Ludvig Heiberg och H C Andersen i Från regnormarnas liv).
Styrkan i alla dessa framträdelseformer är, att författaren, med undantag av Fedra-figuren, är i högsta grad själv närvarande i dem alla.
I Stockholms-programmet till Från regnormarnas liv skriver han om hur H C Andersen, trots att han inte för egen del värderade sina sagor högt i konstnärligt avseende, blev läromästare för Strindberg genom den prosa han utvecklade i dem. På samma sätt har Strindberg varit läromästare för Per Olov Enquist på det sätt han i pjäserna inte har identifierat sig med en person utan med flera.
Siri von Essen, Fedra, H C Andersen – de är allesammans luder. Men det är å andra sidan Strindberg, Theramenes och Fru Heiberg också.
Det är till exempel inte möjligt att säga vem som ljuger och vem som talar sanning i Tribadernas natt: Strindberg, Siri von Essen eller Marie David.
Dramat är en undersökning av varför det som skedde skedde. Varför en förmodad värme och optimistisk förväntan från Strindbergs och Siri von Essens sida måste bli frustrerad och ur stånd att befria sig från den förlamande hat/kärlekskonflikten. Det föreligger heller ingen identifikation på man/kvinnoplanet i pjäsen, eftersom mycket av insikten omkring och förståelsen för Strindberg-figuren ligger hos den lesbiska Marie David, för vilken både Strindberg och Siri von Essen när djup sympati. Det är i själva verket hon som förmedlar insikten om kärlekens smutsiga villkor, hon är den som förstår Strindbergs dramer, samtidig med att hon genomskådar honom, när han låter sig luras av omständigheterna.
Utgången av det hela, som präglas av både drastisk galghumor och en gripande tragisk ton i förhållande till de tre utsatta personernas öden är, att för just dessa tre finns det ingen väg tillbaka.
Strindberg måste mista sin Siri och Marie får säkert lov att överta henne, men bara om hon förmår utfylla det tomrum den förlorade drömmen om kärleken har skapat.
Till Fedra är mer komplicerat att få grepp om, inte minst för att det är ett långt svagare drama än de två andra, bristfälligt genomfört. Det har inte bara med den bundna formen att göra, som författaren inte har behärskat, det beror också på sättet den centrala problematiken är tänkt. Jag menar att den är felaktigt tänkt. Tesen är att Fedra, eftersom hon är frustrerad över sin ålder och över sin brist på uppgifter i samhället, väljer (eller drivs till) att låta förälskelsen styra sina handlingar. Som objekt för sina lustar väljer hon den ytterst ointressante Hippolytos.
Det är nog så obegripligt. Det ligger på det hela taget något allt för programmatiskt över Till Fedra. Något förutbestämt. Något för Enquists författarskap ovanligt.
Det är bilden av en amerikansk hemmafru som har inspirerat honom, men han har dragit felaktiga slutsatser.
Inte minst i synen på passionen som fenomen i människolivet och i värderingen av den.
Han värderar den som något negativt, något ödeläggande. Kan det vara riktigt? Vad betyder passionen för människorna? Vilken roll spelar den i deras liv?
Man kunde säga, att den är den komponent i människornas psykologi, som driver dem till något de annars inte hade kunnat, inte hade vågat. Något som får dem att dra från land till land och nå höjder de aldrig hade vågat drömma om.
Man kunde också säga, att den är ett element i deras maktgalenskap, eller att den är ett sätt för dem att betvinga sin dödsångest.
Men man kunde därtill säga, att den berör deras längtan och ligger bakom deras förmåga till tro. Finns det alls någonting av betydelse i historien som inte har en passionerad övertygelse till grund?
En sak förefaller mig säker: det är inte möjligt att moralisera över den eller att döma den som ond eller god. Den är något alla levande människor måste låta sig konfronteras med, också de som ger uttryck för uppfattningen, att passionen är en flyktmekanism. Även de flyr från den fara, det osäkerhetsmoment, som passionen för in i människolivet för att göra det oförutsebart.
Författarens inställning till sin titelperson i Till Fedra är präglad av en stark upplevelse av avsmak. Något som också är närvarande i Tribadernas natt och Till regnormarnas liv. I det senare dramat har avsmaken blivit själva drivkraften för lusten. Det är en syn på kärleken som något dubbelt, inte i sig själv något skönt men något som gått i förening också med det obehagliga. Siri von Essens syn på sin man, Marie Davids erfarenheter, som inte ligger långt från Fru Heibergs. En upplevelse av djupt obehag som har styrt deras lustupplevelse och lämnat dem känslomässigt ofria.
(Författarens upplevelse av en groda: en bild av hudlöshet och puls. Något man njuter av att beröra som barn, den mjuka ytan, något berättaren jämför sig själv och sin älskade med i Sekonden. Han sviker henne. Hans hud var för tjock, lika tjock som Fru Heibergs. Regnormar, grodor. Det understa, det allra mest eländiga och vämjeliga, men med tunn hud, puls och värme. När arbetaragitatorns hustru har bedragit honom i Musikanternas uttåg håller hon den främmande mannens kön i sin hand, som en groda, Fru Heiberg tvättar sina regnormar (maskar), tar sig an dem.)
Författarens grundläggande uppfattning av vämjelse i förhållande till den liderliga, medelålders kvinnan, hans medkänsla med henne, som ändå slutar med hans intensiva känslomässiga avståndtagande från huvudpersonens erotiska självförverkligande: det kunde vara en förklaring till, att problemformuleringen i Till Fedra ser ut som den gör.
Men jag tror inte på den.
Jag kommer inte fram till annat, än att det är den efterrationalisering, det snusförnuft som ligger bakom hela konstruktionen i dramat som har spelat honom ett spratt och bragt hans pjäs en bra bit från sanningen om passionens roll i kärleken, dess möjligheter.
Man skulle kunna jämföra synen på passionen i Till Fedra, med den uppfattning som kommer till uttryck i ett skådespel av helt annan art, som nu spelas på Stockholms Stadsteaters Stora Scen och väckt en viss uppmärksamhet.
Det är Kameliadamens kärlek och död, Alexandre Dumas d y:s drama bearbetat av Margareta Garpe, känd som författare till pjäser med kvinnopolitisk tendens genom de senaste tio åren. Ändamålet med bearbetningen av Kameliadamen har varit att avmystifiera hennes passion och avslöja den som det som till slut tar hennes liv.
Det är förbluffande att se, vilken puritanism det resulterar i och hur dramat saknar sensualitet och kraft. Den påkostade inramningen kan inte dölja dess inre tomhet. Det är på sitt sätt ett tecken på, hur ett bestämt sätt att tänka kvinnopolitiskt moralistiskt på i en cirkelrörelse nu har fullbordat teckningen av ett noll.
Det både Till Fedra och Kameliadamen går miste om, och som i så hög grad är närvarande i deras respektive föregångare, är passionen som ett hot mot det etablerade, en kraft som spränger tabun i bitar.
Den äldre kvinnans kärlek till en yngre man: något farlig och förbjudet i förhållande till hennes väletablerade äkta man. Kokottens och överklassonens kärlek: ett hot mot den borgerliga familjens pryderi.
Varför inte låta dem triumfera? Varför inte låta Marguerite Gautier leva, och få sin Armand? Låta dem pröva sina krafter? Det hade kanske inte varit helt i överensstämmelse med de sociala förhållande i Frankrike år 1848, men det hade varit kul.
Vidare. Det var bara ett förslag.
I pjäsen Från regnormarnas liv har Enquist gått tillbaka till formen för Tribadernas natt och med ett strålande resultat. Han har övervunnit många av de dramatiska brister det första dramat lider av. Brister som bland annat har att göra med de många monologer och dialoger, som ofta lämnar hälften av skådespelarna i sticket på scenen. Brister, som inte hade övervunnits i Gladsaxeuppsättningen, där föreställningen bar prägel av att vara en one-man-show.
Från regnormarnas liv har på ett helt annat sätt karaktär av ett fulländat konstverk i sin art. Det är ett idédrama, som är koncentrerat omkring uppgörelsen mellan två personer: skådespelerskan Fru Heiberg och författaren H C Andersen.
Men det är fortfarande med ett traditionellt idédrama, och i viss utsträckning också med ett psykologiskt drama, Enquist har gjort sin insats. Han har inte, som en gång Strindberg, förnyat själva den dramatiska formen eller gjort sig specifika överväganden omkring det teatrala uttrycket.
Han har återskapat och aktualiserat en genre av stort egenvärde, som under många år bara sällan tagits i bruk.
De två hittillsvarande uppsättningarna av pjäsen, Klaus Hoffmeyers i Köpenhamn och Ernst Günthers i Stockholm, visar tydligt, att dess styrka och svaghet som just dramatik för senen ligger i att det i så hög grad lägger upp till den talade dramatiken. Och då faller det lätt till jorden, om inte den nödvändiga känsligheten för det inre spelet mellan de två huvudpersonerna fångas upp på det rätta sättet.
Det gör det i Köpenhamn men inte i Stockholm. Jag skall försöka visa varför.
Man har frågat sig vem som egentligen är huvudpersonen i dramat: Fru Heiberg eller H C Andersen? Svaret måste bli: ingen av dem, men det som sker dem emellan.
Det är H C Andersens förförelseakt gentemot Fru Heiberg vi är vittne till. Den har samma karaktär av att vilja övervinna hennes motstånd som hon beskriver i förhållandet till sin välgörare Hermann, som en gång drog henne upp ur eländigheten och erbjöd henne en utbildning.
Men H C Andersen är inte hennes välgörare. Det han kan ge henne är mänsklig kärlek, om hon är i stånd till att ta emot den. Det är hon inte.
Hon måste därför använda sin minneskonst för att såväl för omvärlden som för sig själv beskriva hur det gick till, att hon förlorade livet för att vinna världslig framgång i det förnedrande karrriäräktenskapet med Johan Ludvig.
H C Anderson är å sin sida låst i sin egocentri. Han har inte haft mod att konfronteras med världen och människorna i det verkliga livet. Därför har han slutat som en rövslickare av dem som har makten. Det avslöjar hon för honom.
Men han avslöjar för henne, att hon inte är så helig, så oantastlig i sitt kontanta genomskådande av framgångens villkor som hon vill ge sken av. Också hon har betalat ett pris hon inte omedelbart vill erkänna.
Det är i denna kraftmätning mellan de två, i deras sätt att känna igen sig själva i varandra, de starka känslor föds som kunde skapat grunden för något livskraftigt, som det dess värre har blivit för sent att förverkliga. I varje fall för Fru Heiberg.
Det är extremt påträngande problem, som här radas upp. De är angelägna för åskådarna. Frågan om kärleken ansikte mot ansikte med livet angår alla, därför är Från regnormarnas liv ett drama av vidare betydelse än Tribadernas natt.
I sina direkta, omedelbara problemformuleringar drabbar de åskådaren lika väl som konstnären. Det är ju publiken som ställer (eller går med på) kraven, applåderar förnedringsakten, kräver offren. Ingen är oskyldig till att det är lögnen, inte sanningen, som riskerar att breda ut sig.
Det skapar en särskild, välgörande nervositet, att dramats problem ligger så nära författarens egna. Om sin välartade duktighet och bristande förmåga att uppföra sig opassande i samhället har han ofta talat, både direkt och indirekt.
Hur står han då i förhållande till de problem han har formulerat i just Från regnormarnas liv? Representerar pjäsen en provocerande självironi eller ger den en bild av en ofrivillig fångenskap?
Det svar dramat själv ger är, att man måste lära stegen utan att förlora sin värdighet, förneka sin bakgrund.
Hur problemet drabbar Enquist konkret, visar de två uppsättningarna av pjäsen med stor tydlighet.
Hur långt är det möjligt att driva kritiken inom de etablerade ramarna? På vilka punkter dräper formen innehållet?
I Stockholmsföreställningen har dramat fångats i en institutionaliserad teatertradition, som förintar alla de vibrationer som ligger fördolda i texten. Det är närmast tragiskt att se, hur en intelligent och sensibel skådespelerska som Anita Björk har blivit instängd i en teaterdiktion som begränsar hennes spel och driver henne bort från texten. Och hur Jan Blombergs H C Andersen är så förlöjligad att han, även om han med tiden är den som vinner publikens förtroende, är helt osannolik i sin förförelse av Fru Heiberg.
Scenbilden är ett oproblematiskt rum, där ingenting farligt kan hända. Ett ljusblått familjeporträtt från 1856 – vackert genommöblerat och dekorerat med ett Krøyermåleri från slutet av århundradet!
Hur annorlunda arbetar inte Lars Juhls scenografi i Köpenhamn. Bara den nödvändiga rekvisitan mot en mörk, grönmålad bakgrund, grov i strukturen. Den är ful som arvsynden, men den fungerar. Den tillåter skådespelarna att framträda med deras existensiella problematik på ett sätt som lämnar publiken värnlös. Det hänger också samman med, hur scenen äter sig in i åskådarrummet.
Är Stockholmsscenen det verkliga tittskåpet, omsluter Gråbrødrescenen alla närvarande som en livmoder, där de blir tvungna att växa mentalt i en korseld av livskonflikter, som kräver deras förlösning.
De två föreställningarna är exempel på institutionsteaterns nederlag och seger. Men vad är det mer som är orsak till, att det som i Stockholm framstår som likgiltighet i Köpenhamn blir angeläget, nödvändigt och för publiken djupt provocerande?
Något har det nog att göra med de skildrade personernas omedelbara närhet till publiken, att paret Heiberg och H C Andersen omöjligt kan ha samma mystiska kraft i Sverige som i Danmark.
Men där ligger inte hela förklaringen. Kärnan står att finna i den påträngande närhet som både Birgitte Price och Jørgen Reenberg skapar genom deras spel, som griper tag i textens nyansrikedom och erotiska potential.
För trots att den är ordrikt skriven, ibland närmast i monologer, trots att den beskriver ett så fullständigt kärleksnederlag för de två centrala personligheterna på scenen, har texten en styrka som just erotisk skildring som man inte på länge sett maken till.
Detta, tillsammans med det moraliska patos den är skriven med, gör att man efter föreställningen på Gråbrødrescenen lämnar lokalen med upplevelsen av att ha deltagit i något som närmast kunde jämföras med en reningsritual.
Några ser en smula förskräckta ut, eftesom det har hänt något ovanligt på Det Kongelige.
Per Olov Enquist skildrar hur en möjlighet till kärlek och lust krossas i det sociala och ekonomiska racet. I Från regnormarnas liv ligger tyngdpunkten på det sociala momentet, i klassöverskridandets plåga, i glömskans ohygglighet när man har lämnat sitt ursprung bakom sig. I Tribadernas natt spelar båda med, i jakten på framtid och identitet. I Sekonden är det framför allt det ekonomiska och politiska systemets inflytande på tillvaron som betonas – hur den ekonomiska konkurrensen sätter sin prägel, även på idrotten.
Kärleksuppfattningen i den dramatiska triptyken kan förefalla pessimistisk och svart. Men i det historiska perspektivet behöver de slutsatser man kan dra ur verket inte bli mörka.
Den klassresa Enquist i sina dramer har förlagt till dåtiden uppträder där som enskildheter, undantag. Betraktade i nutidens perspektiv blir bilderna av dessa människor klart och tydligt utmejslade. Men de kastar också ljus över nutiden, där social mobilitet, uppåtsträvan som livsform, har etablerat sig som något normalt och allmänt förekommande.
Den intensitet med vilken Enquist har tagit sig an uppgiften, att tränga in i de mekanismer som är förödande för livets utvecklingsmöjligheter, är i sista instans den kraftkälla, där en strävan efter ett bättre liv kan ta sin början.
Det är denna hans intensitet i iakttagelsen som gör, att han som författare slutar som något annat än den man som från den kejserliga toaletten skickade meddelanden, som aldrig nådde fram.
___________
epilog:
Ovanstående text blev min första helsida i danska Information, där jag kom att arbeta under tio år. Den skulle regelbundet följas av flera med liknande tematiska karaktär och blev ett signum för strävan att genom verksamheten skapa det jag senare beskrivit som en ’teatertidskrift inom dagstidningens ram’.
Vid Per Olov Enquists död finns anledning att offentliggöra den på nytt, nu översatt till svenska.
Jag drar mig till minnes ett tillfälle när vi hade sällskap på en av Flygbåtarna till Malmö och vi diskuterade Lars Noréns dramatik, dess styrka och svaghet. Jag nämnde att jag kanske skulle skriva någon form av drama- och teaterhistoria innan det var för sent. P O sade:
– Kan du inte skriva om mig då – jag tycker du gör det så bra, även om du inte tycker om allting!
Jag har aldrig glömt den där repliken. Den var så prestigelös, naken och genuint humoristisk; öppen, som bara en riktigt grundmurad människa kan tillåta sig vara.
Det kan också ha haft att göra med, att texten tangerar en smärtpunkt (för att än en gång lyfta fram ett av författarens centralbegrepp) också för honom själv, i det att hans äktenskap med dramaturgen på Det Kongelige Teater, Lone Bastholm, omedelbart försatte honom i ett sårbart förhållande till ett av det danska kulturlivets maktcentra, inte olikt hans rollfigur Fru Heibergs. Det är bara ett exempel på, hur författaren oavbrutet förmådde aktivera det egna nervsystemet i verklighetsiakttagelsen, något jag ser tydligare i dag, fyrtio år efter det att texten skrevs. Författaren såg det förmodligen redan då.
