[200523] Familjer i sönderfall är ett vanligt tema i litteraturen. Något som skapar bred igenkänningsfaktor, från egna upplevelser eller andra berättelser. Läggs sedan halvuttalade hemligheter, krossade drömmar och ond bråd död till brygden, så har vi ett fullfjädrat drama. Eller snarare en tragedi, med gåtfulla informationsluckor som narrativt bränsle.
I Celeste Ng senaste roman Säg inget till Lydia vänds dramatiken till ett varför. För redan i romanens inledande fras meddelas att ”Lydia är död.” Resten blir en rekonstruktion av hur och varför denna tonårstjej dog, drunknad i sjön nära hemmet. Dramat utspelar sig år 1977. En tid då jämställdhet och mångfaldstänkande inte kommit lika långt som nu, vilket märks i denna skildring.
Celeste Ng är född Pittsburgh, i en kinesisk familj. Hon är hittills mest känd för succéromanen Små eldar överallt, även den ett amerikanskt familjedrama. Nu kommer alltså hennes debutroman som publicerats på svenska i kölvattnet av den tidigare bästsäljaren. Boken är skickligt översatt av Anna Strandberg.
Mer uttalat i denna roman än i föregångaren är den etniska konflikten, att till varje pris färga in som helamerikan men inte riktigt uppfattas som sådan. Den krampaktiga viljan att passa in, att duga och att bli en upphöjd person i mängden av lyckade människor.
Men otillräckligheten plöjer en stark fåra av självförakt hos den amerikansk-kinesiska fadern James. En man som drömde om akademisk karriär på Harvard, men som hamnade på Middlewood College i Ohio. Även modern Marilyn bär på de kraschade drömmarna om att bli läkare, men också på hemligheten om varför hon försökte rymma från äktenskapet en gång.
Grusade förhoppningar och hemligheter som puttrar under ytan och återuppväcks genom glimtar och viskningar. Oförlösta drömmar överförda på de tre barnen, inte minst på Lydia.
Celeste Ng är en skicklig författare; hon bemästrar berättandets verktyg. Hennes narrativa skärpa påminner om den hos Joyce Carol Oates. Och fortsätter hon så här spelar de snart i samma litterära liga.
Så i allt väsentligt är det en välbyggd och välskruvad roman. Men stundtals blir den klaustrofobiska bristen på jämställdhet, de yvigt infekterade tonårskonflikterna, de förkvävda drömmarna och det etniska utanförskapet lite väl mycket av ett vältrampat mönster. Som en provkarta över mänskliga problem som förläggs till en lagom avlägsen tid – 1970-talet – vilket ger skildringen en ton av grälla färger. För visst är problemgestaltningen stark, men den balanserar på gränsen till övertydlighet och övermättnad.
