[200516] Intelligens är en laddad fråga. Ingen vill framstå som dum. Bristande intelligens ger inte bara en massa funktionella nackdelar i livet, utan är en skamfylld sak. Så att komma ut som dum, är inget att rekommendera. Bättre är att lyfta fram sin intelligens, lite lagom tydligt beroende på den kulturella acceptansen för ego-flaggviftande.
I boken Smarta behandlar vetenskapsjournalisten Maria Gunther dessa och många andra frågor. Själv tillhör hon den lyckosamma skara som fötts med hög IQ och fått en inträdesbiljett till Mensaklubben, ett sällskap som hon har minst sagt blandade känslor inför. Framställningen löper från pionjärerna inom intelligensforskningen som Binet, Galton och Raven, till dagens ledande AI-forskning och forskare.
Varför är intelligens så laddat då? Det enkla svaret här är att denna eftersträvansvärda egenskap bygger på ärftlighet, att vi föds mer eller mindre smarta. Naturligtvis kan vi förvalta denna gåva mer eller mindre bra – precis som alla andra gåvor – men här finns en uppenbar orättvisa. Ingen förtjänar ju sin intelligens, lika litet som sina föräldrar och förfäder. Och genikulturer kan bli ganska toxiska och obehagliga.
Med hänvisningar till en text av Knausgård, liknas intelligens med skönhet, två inflytelserika och eftersträvansvärda egenskaper som vi föds med. Men fungerar verkligen skönheten enbart så? Har inte skönhetsidealen varierat över tid? Från dåtidens välgödda och bulliga adelsmän till dagens ihopbitet vältränade överklass? Är inte acceptansen för mullighet större i många andra länder än i Sverige? Uppskattas inte solbränna mer i Nord än i Syd? Det blir således svårt att tala om ett skönhetsideal som omfattar alla. Eller – är jag bara lite osmart och åberopar en massa anekdotisk evidens? Men från Bell-kurvan (som menar att vissa raser är smartare än andra) till Flynn-effekten (som säger att vi blir allt smartare) löper en polemisk röd tråd.
Nog om det. Gunther argumenterar mångordigt och övertygande för sin sak: att intelligens är ärftligt och att det således finns en g-faktor, en generell intelligens som kan mätas och som får ett tydligt utslag i våra liv. Intelligenta lever därför bättre liv än ointelligenta. Här skiljs också på flytande intelligens (problemlösande) och kristalliserad intelligens (faktabetonad).
Att intelligenstest och uppfattningar om intelligens har missbrukats är ingen hemlighet. Men vad forskarna frambringar kan användas på olika sätt, vissa konstruktiva och andra destruktiva. En hammare kan krossa skallar och bygga hus; det vet vi ju.
För de tidiga 1900-talets intelligenstest, ledda av fransmannen Alfred Binet, syftade ju främst till att rangordna barn för att kunna utforma undervisning som överbryggade skillnader och hjälpte de lågt begåvade. Vid sidan om detta har vi tyvärr sett rasbiologi, tvångssteriliseringar och diverse segregerande och elitistiska praktiker som följt i kölvattnet på intelligenstestning. Så här finns varningsflaggor att höja, men också möjligheter att lyfta. Tydligt menar Gunther att vi måste ta vara på begåvningarna i samhället. Inte minst för att lösa dagens och morgondagens kriser:
”Om vi ska lösa de stora utmaningarna världen står inför – klimatförändringar, global terrorism, transporter, matförsörjning, global terrorism och de krav det ställer på vården, antibiotikaresistens eller hotet av nya pandemier – så behöver vi ta hand om och vårda deras begåvning, så att de kan nå sin fulla potential, även om de inte kommer från rika eller privilegierade familjer (s.76)”.
Utan intelligenstester riskerar vi att missa genier som Isaac Newton, Thomas Edison, Marie Curie eller Mark Zuckerberg, enligt Gunther. Värt att notera är att alla dessa exempelpersoner är vita och kommer från Västerlandet, vilket inte beror på rasism och vithetsnormativt tänkande , utan på att det finns etnocentriska, politiska och insnävande mekanismer i vem som kommer fram och inte. Den smarta personer framträder inte i ett vakuum. Vinnarna – och deras hejaklack och kompisar – skriver historia snarare än förlorarna.
Frågan är bara om vi människor – sedda utifrån vår oerhört grymma historiska erfarenhet – är mogna nog att hantera en generell intelligensmätning av befolkningen. Vad gör vi med den informationen, i en värld dominerad av egennytta, konkurrens och kortsiktigt tänkande?
Riskerar inte vårt dominerande evolutionära drag – flocktänkandet och indelning av vi och dom – att detta missbrukas? För har vi någonsin haft en civilisation som inte skapat ett stark ”vi” och exkluderat och missgynnat ett ”dom”? Här är jag inte lika optimistisk som Gunter, men det kanske är mitt problem.
Men boken är intressant, informativ och inspirerat skriven. Många sidor ägnas åt vårt problematiska förhållande till intelligens, resonemang som gärna hade kunnat kortats ner och ge plats åt annat. För är detta så djärvt egentligen, att våra genetiska gåvor är ojämnt fördelad? Vissa kan lättare bli sprinters, andra långdistanslöpare? Vissa har en mörkare röst och ljusare hår än andra? Det är svårt att bli arg på normalfördelningskurvor och genetik.
Men kanske skapar konflikter – här framskriven polariseringen kring synen på intelligens – nerv i en framställning. Inte hos alla, men ändå.
Ständigt dessa känslor som lurar och leder oss människor, apropå intelligensens primat. För hur förklaras egentligen att världens mäktigaste man förnekar klimatkrisen och föreslår att vi ska injicera desinfektionsmedel och använda ultraljus mot covid-19? Är det ett argument för att vi ska ha mer intelligenstest eller tvärtom?
I boken sägs ju att det finns en korrelation mellan dem som lyckas i karriären och smarthet, inte minst på högre nivå. Men Bolsonaro, Putin och Trump då? Och den giriga och skatteundvikande finanseliten då? Eller leder intelligensen bara fel i vissa skikt? Bland akademiker och sansad medelklass funkar den, bland sådan som liknar oss.
För handlar inte dagens oförmåga att hantera de globala utmaningarna – klimatet, pandemierna och orättvisorna – mest om girighet, måttlöshet och socioekonomiska skevheter? Egenskaper och beteenden som ofta går bortom intelligens.
Men ändå. Att sådana här tankar framkallas och underhålls av denna spänstiga läsning, är ett gott tecken. För i den totala samsynen och kognitiva stillaståendet utvecklas varken intressanta samtal eller speciellt mycket smarthet.
Referens
SVT Nyheter 2020-04-24, Injicera desinfektionsmedel och behandla covid-19 med extremt starkt ljus – är det ens möjligt?
