[200513] En gång i ungdomen intensivläste jag den mexikanske nobelpristagaren Octavio Paz (1914-1998). Jag tuggade i mig lådvis med spanskspråkig litteratur och reste till Mexiko. Med mig på resan fanns böcker av de mexikanska författargiganterna Juan Rulfo och Carlos Fuentes, vid sidan om min stora favorit argentinaren Jorge Luis Borges. Vid ett tillfälle lyssnade jag också på Octavio Paz när han föreläste vid Stockholms Universitet, sannolikt i samband med att han fick sitt nobelpris 1990.
Med alla dessa minnesbilder i bakhuvudet började jag läsa den nyutgivna essäsamlingen Till analogins lov. Full av uppdrivna förväntningar, stinn av omhuldade hågkomster. Och läsningen landade i blandade omdömen.
Den första essän heter och handlar om Surrealismen, ett tema som löper som en röd tråd genom boken. Det skrivs att surrealismen är ”ett radikalt ifrågasättande av det som i vårt samhälle alltid har betr aktats som oföränderligt och samtidigt ett desperat försök att finna en lösning.” Detta låter naturligtvis intressant, precis som att Paz förkunnar att ”liket lever”, att surrealismen har mycket att ge oss, med André Breton, Paul Éluard och alla de andra surrealisterna.
Därefter dyker den store spanske filmregissören Buñuel upp i texten, även han en surrealist som i sin tur kan knytas tillbaka till den bästa spanska traditionen med Goya, Quevedo, Valle Inclán och Picasso. Mycket namndroppning blir det.
En central fråga hos Octavio Paz är huruvida det finns en spanskamerikansk litteratur. Svaret är mångordigt och passerar genom många intressanta epoker, texter och författarskap, sådant som man läser flitigt på universitet och akademier. Här ryms även mycket litteratur som inte är skriven på spanska, exempelvis Thomas More och Tommaso Campanella.
Vad kommer då Paz fram till? Jo, att den spanskamerikanska litteraturen – liksom de flesta andra traditioner – utgörs av en blandning av olika strömningar, idéer och texter. Här sammanförs europeiska, spanska och latinamerikanska författare med texter och idéer som färdats från andra delar av världen. För Spanien var ju länge arabiskt och i landet bodde ju på medeltiden många judar. Spanien var ju också ett territorium som hade flitiga förbindelser med övriga medelhavsländer och övriga världen. Så Paz menar att genom att söka sin tradition, uppfinner man den. Och nuet är full av förflutenhetens veck.
Frågan är om detta är så djärvt, allra minst idag. Är det inte ett allmänt vedertaget påstående? För våra traditioner består av olika influenser, ungefär som en ursprungligen arabisk mosaik som tillverkats i Kina, ligger på ett golv i en europeisk storstad. Ett golv där det står en IKEA-soffa och där en afroamerikansk kvinna, uppvuxen i Hong-Kong, sitter och läser en bok av Octavio Paz, mexikanen och världsmedborgaren. Och kanske lyssnar hon på jamaicansk reggae, spelade av en skåning, samtidigt som hon pussar på sin australienska pojkvän eller flickvän, vad vet jag?
Det senare är påhittat, men det visar att kulturmöten alltid funnits och varit vanliga. Att sedan akademiker och författare – på elokventa och djupsinniga sätt – lyfter dessa kulturmöten och kulturbefruktningar, är en annan sak. Eller är kanske så enkelt att tiden har hunnit ifatt den en gång så djupsinniga essäisten Octavio Paz? Att det som skrevs för över 30 år sedan inte längre framstår som så djupsinnigt och djärvt, aktuellt och avslöjande i dagens globaliserade by?
Insikten om att tiden gnager på det mesta och bästa smyger sig på allteftersom läsningen fortskrider. För visst är det spännande med surrealismen och stilbrytningar och konventionsbrott. Men när Breton, Apollinaire, Éluard, Baudelaire och co passerar revy för sjuttioelfte gången blir det aningen för mycket.
Jag noterar också att Paz är hejare på att namndroppa. Värt blir det i kapitlet om min stora favorit Jorge Luis Borges, men då ställer han sig själv i förgrunden, nästan som ett fan med autografblock. Här redogörs för många egna möten med den store argentinska författaren, en författare som tycks ha överlevt tidens tand bättre än Octavio Paz själv, tycks det. Åtminstone framstår det så om man ser till vad som skrivs idag om latinamerikansk litteratur. Kan det vara för att Borges har mer av lekfullhet och humor i sina texter än Paz? Lekfullhet och humor fungerar ofta som ett skydd mot tidens tand snarare än gravallvar. Allvar och stelhet står ju still, vilket gör att dammet lättare kan falla och fastna.
Men vem är jag att döma ut Octavio Paz författarskap som omilt behandlat av tidens gång? Här finns trots allt enormt mycket lärdom, djupa analyser och vackert formulerade iakttagelser, vilket visar på en god översättning av Lasse Söderberg. Dessutom blir essäerna bättre när Paz släpper sina käpphästar och upplöjda spår – som surrealismen och kulturblandningens betydelse i litteraturen.
Riktigt intressant blir det när Paz tar sig an tankar och tänkare som inte ligger i hans huvudspår, som den spanske essäisten och filosofen Ortega y Gasset, Dostojevskij, Munch och Sartre.
Vassast blir de personliga mötena med Sartre i Paris, där det uppenbaras att den store franske filosofen och författaren skrivit och uttalat sig om spanskspråkiga författare utan att ha läst dem. Även Sartre fejkade bildning och namndroppade, som så många av oss andra ibland: ”Denna okunskap om den spanska litteraturen är inte ovanlig utan tvärtom utbredd bland européer och nordamerikaner”(s.203). Även Sartres benägenhet att släta över kommunisters och kommunistiska regimers förbrytelser och grymheter, upprör Paz. Deras sista möte avbryts av Simone Beauvoir ankomst till caféet där de sitter och detta ”fick honom att en smula otåligt tömma kaffekoppen och bryta upp” (s.205).
Aversionen mot Sartre präglar hela denna essä, men det är en välgestaltad och välmotiverad kritik. Den visar att Paz är som bäst när han inte trampar på i sina favoritspår, utan då han möter något främmande som Munch eller någon han ogillar som Sartre. Då framträder bilden av en bildad, välformulerad och intellektuellt nyfiken världsmedborgare med mexikanska rötter, vars tankar bryts och befruktar varandra på spännande, säregna och oväntade sätt.
