[200511] De blir allt färre nu, de riktigt stora svenska författarna. Kanske det bara är en känsla, men även sådan behöver tas på allvar. P.O. Enqvist, Maj Sjöwall och nu senast Kristina Lugn.
Kristina Lugn var en synnerligen mångsidig och läst författare, en förnyare både inom poesin och dramatiken. Språkförnyande, sårbar och slagfärdig – allt på en och samma gång. Texter som kunde förena djupaste sorg med en svart och skruvad humor.
Ett poetiskt hantverk som var skarpt och till synes avslappnad på en och samma gång, ett gott tecken på ett fullfjädrat litterärt mästerskap. Hennes verksamhet på Teater Brunnsgatan fyra var också en milstolpe i huvudstadens kulturliv. Inte minst i det arv från Allan Edwall som hon fortsatte att förnya och förvalta. Även på och radio syntes hon ofta, med sin omisskännligt släpiga röst och röda hårsvall.
Lugn var en vida läst författare, långt bortom allt vad litterärt snobberi kan sägas vara. Hon gjorde poesi till något som angick alla. Dessutom satte Lugn alldeles egna spår i det svenska litterära landskapet, spår som kommer att finnas kvar länge.
