[200507] Handlingen i Elin Boardys Nätterna på Winterfeldtplatz utspelar sig i Berlin i slutet av 1920-talet, då staden är en hotspot för europeiskt nöjesliv, ofta sådant med för den tiden dekadanta drag, samtidigt som den tyska revanschismen efter första världskriget får allt tydligare nazistisk gestalt. Klassmotsättningarna är hårda och politiken flyttar mer och mer ut på gatorna.
Men det är inte de sociala och politiska motsättningarna som utgör den huvudsakliga tematiken i boken, det är i stället hur relationernas väv mellan människor utvecklas och dynamiskt förändras. Allt kretsar kring den nittonåriga Hedvig från Göteborg (liksom Boardy själv), som fått tillåtelse av sina föräldrar att under ett år bo hos faster Margarethe i Berlin, och där bättra på sina språkkunskaper medan hon arbetar med maskinskrivning på ett kontor.
På kontoret har hon arbetskamraten Mina, som blir hennes vägledare ut i den berlinska nöjesnatten, och också en kamratlig älskarinna. Både hon, och visar det sig, Hedvig är bisexuella. Vid det Winterfeldtplatz, som givit boken dess titel, bor två unga män, Florian och Heinz, och deras lägenhet är skådeplatsen för ett intensivt nattliv, präglat av ungdomens sökande efter identitet och sexuell utlevelse. Så kan också bokens motiv karakteriseras, personerna är så ibland hjärtskärande unga och benägna att trassla in sig i relationer som ofta bara bubblar till för att sedan brista.
Hedvig träffar en man som är tio år äldre än hon, och varit soldat i världskriget. Från Verdun har han kommit hem med en krigsneuros, som blir destruktiv för förhållandet. En ung engelsk journalist blir en ny älskare, som så småningom återvänder från en resa hem till London med en för Hedvig dittills, förstås, okänd fästmö. Runt Hedvig inleds andra mer eller mindre farliga men så gott som genomgående tillfälliga förbindelser, ofta inom hbtq-spektrat. Heintz på Winterfeldtplatz är anställd vid det berömda Institutet för sexualforskning, under ledning av Magnus Hirschfeld, en pionjär när det gäller erkännandet av homosexuellas lika rättigheter. Institutet ska så småningom inte bara stängas, utan fullständigt massakreras av nazisterna, med deras för högerextremister utmärkande hat mot sexuella minoriteter.
Berlin i slutet av 1920-talet är också miljön för Alfred Döblins roman Berlin Alexanderplatz, som jag antar har varit en inspirationskälla för Elin Boardy när det gäller samtidsteckning och de eskalerande politiska gatustriderna. Men sådant ligger alltså här i bakgrunden, medan Boardy med en stilistisk lätthet, som är helt skild från Döblins tyngre stilistiska artilleri, sätter kärleken i spel och på spel.
Man kan också komma att tänka på det Berlin som framträder i Christopher Isherwoods Farväl till Berlin, som utspelar sig några år senare, när nazismen tagit kontrollen och är på väg att släcka ner den värld där Hedvig och hennes vänner lät glada nätter ha sin gång. Boken är ju nu mest känd för filmen som byggde på den, Cabaret, där konferencieren i Joel Greys gestalt undrar vädjande om varför inte världen kan ”leben und leben lassen, live and let live”.
Det vilar ett nostalgins skimmer över städer och epoker där nöjeslivet varit fritt, intensivt och i moralisters ögon förkastligt. Paris på 1890-talet, Berlin på 1920-talet, London på 1960-talet. Kanske krävs det ett mått av nostalgi för att riktigt kunna avnjuta en roman om en sådan tid. Man behöver ju inte känna lukterna eller erfara skräcken för de sexuellt överförbara sjukdomar som när Paris och Berlin hade sina sjudande nöjesnätter inte kunde botas eftersom antibiotikan inte fanns.
Så blir Nätterna på Winterfeldtplatz en nästan förledande lättsam litterär gestaltning av hur det är att vara ung, sökande och sugen på häftiga upplevelser.
