[200504] Få saker tycks fascinera oss så starkt som konkurrensspelet mellan människa och maskin. Från Golem till Frankenstein, från Blade Runner, Robocop och Terminator till dagens AI, något speciellt är det med tanken på maskiner som tar över. Ännu mer kittlar tanken på maskiner som agerar på egen hand bortom mänsklig inverkan. Eller singularitet som det så ofta kallas.
En populärvetenskaplig framställning i denna fåra är De skapande maskinerna av Marcus du Sautoy. Författaren är till vardags professor i matematik vid Oxfords universitet, men har publicerat sig flitigt inom den populärvetenskapliga genren. I centrum för framställningen står frågan om vi kan skapa högklassiga konstverk med hjälp av artificiell intelligens. Kan vi koda oss fram till kreativitet? Och vad innebär det?
Du Sautoy tar avstamp i tre speldomäner där dataprogram numera kan slå de skickligaste människorna: schack, go och Jeopardy. Redan 1997 kom datorn Deep Blue att besegra stormästaren i schack Gari Kasparov. Detta följdes av att algoritmen Watson vann mot två stormästare i Jeopardy. Ännu större blev sensationen då algoritmen AlphaGo 2016 spöade Sedol, den sydkoreanska stormästaren i spelet go på ett konferenshotell i Seoul. Just detta asiatiska spel hade länge ansetts som speciellt komplext och beroende av mänsklig list.
Vid sidan om detta överlåter allt fler människor avgörande mänskliga funktioner till algoritmer idag: att hitta en lämplig partner, förslag på arbeten och vägvisare. Även självkörande fordon och medicinska algoritmer blir allt vanligare, även om dagens coronakris visar att osäkerheten ofta är stor kring mänskligt handlande och dess utfall i öppna humana system. Att fullständigt kartlägga och förutsäga smittspridning är omöjligt.
Men en intressant fråga som återstår är om robotarna kommer att kunna skapa dramer som Shakespeare och symfonier som Beethoven. För något är det med kreativiteten och originaliteten – en grundläggande tankestruktur i vår civilisation som i hög grad konstituerar den enskilda individens speciella och okränkbara värde. Kulturens innersta värld och värde. Varje människa är unik och har en förmåga till unika tankar och handlingar.
Men vad händer om vi kan skapa maskiner som tänker och handlar själva, en process som möjliggörs av så kallad maskininlärning? Kommer vi kunna värdera dessa tankar och handlingar i lika hög grad som människors alster? Att låta maskiner komponera musik och skriva texter är också billigt. Inga fackförbund, ingen A-kassa eller F-kassa behövs, bara skickliga programmerare som stämmer av med någon kreatör. Men är detta möjligt – och ens önskvärt?
Vad som fattas här är det kroppsligheten, att en människa till skillnad från en maskin alltid har en biologisk historia – fullproppad med njutbara och smärtsamma händelser. Ett konstverk är ju något som emanerar ur ett liv, med dess styrka och sårbarhet, dess raka och krokiga vägar. Mycket av fascinationen inför ett konstverk handlar ju om tillblivelsen i tid och rum, att detta verk åstadkoms av en viss person, i en viss omständighet och omgiven av vissa människor. Verket uppstod i ett socialt samspel och hämtade mycket av sin betydelse från tillkomstsituationen. Verket avtecknar sig också mot ändligheten; människans korta liv och hennes begränsade resurser. Både själsligt och kroppsligt. En sårbarhet och en tillfälligheternas spel, i tid och rum. Utan denna dimension blir mycket i verket sterilt.
Picassos Guernica tillkom som reaktion på Luftwaffes terrorbombning av den lilla baskiska staden med samma namn, Fröken Julie hämtade mycket av sin näring från Strindbergs problematiska förhållande till kvinnor och dåtidens spirande kvinnorörelse, medan Karin Boyes kärleksdikter står i stark relation till hennes homosexualitet i en tid då denna inriktning inte accepterades. Vad händer med dessa verk utan allt detta?
Samtidigt måste vi ju inte göra en biografisk och historisk läsning av verk, i alla lägen. Långtifrån. Hamlet har ju nytolkats gång efter annan, Edith Södergran sätter tonårshjärtan i brand, både nu och då. Men utan denna unika biografiska och historiska erfarenhet händer något. Frågan är bara om denna reception kan ändras, om vi kan lära oss att uppskatta verk utan upphovsperson och upphovssituation, algoritmiska alster som tillkommit genom processer i en dator. Annorlunda uttryckt: Kommer vi att gilla fake art eller bara real art?
Hos du Sautoy väcks många intressanta frågor, utan att för den skull förses med entydiga svar. Här lämnas utrymme för eget tänkande, men också för att framtiden ska komma oss till mötes. För AI är en av dagens mest dynamiska fält. Med AI-utvecklingen ritas kartan ständigt om.
Men ändå – framställningen bygger på ett intressant, initierat och insiktsfullt berättande av en högst levande matematikprofessor som jag tycker mig ha blivit tilltalad av vid läsningen. Så själv hade jag nog haft svårt att njuta av denna bok på samma sätt om den hade varit skriven av algoritm. Men hur jag ställer mig till algoritmiska alster i framtiden är en högst öppen fråga.
