[200430] Det glesnar i leden av internationellt stora författare i vårt land. Nu är det Maj Sjöwall som har lämnat oss, en av författarna bakom den framgångsrika och genreskapande krimserien ”roman om ett brott”. Maj Sjöwall var en kvinna som förtjänade alla lovord, både för sitt författarskap och sina översättningar.
Tillsammans med Per Wahlöö skrev hon tio romaner i serien om kriminalkommissarien Martin Beck och dennes brottutredningsenhet. Den hårda och bångstyriga Gunvald Larsson, familjemannen och livsnjutaren Kollberg, den sävliga norrlänningen Rönn och det komiskt drulliga polisparet Kvant och Kristiansson. Alla har vi våra favoriter i persongalleriet.
Men framförallt sticker den dystre och känslige Martin Beck ut, en antihjälte som blivit stilbildande och spelats av många stora och folkkära skådespelare som Carl-Gustav Lindstedt, Gösta Ekman och Peter Haber. Alla har de spelat denne Beck, en dyster deckartyp som fått sin fortsättning i huvudpersonen Kurt Wallander hos Henning Mankell, den författare som på 90-talet kom att axla Sjöwall och Wahlöös bästsäljande deckarmantel på 90-talet. Utan Sjöwall & Wahlöö hade det svenska deckarundret aldrig varit detsamma.
Roseanna var den första romanen i serien, ett sexualmord på en amerikansk student vid Göta Kanal leder till en brottsutredning som skildras med stark dokumentär skärpa. Det var 1965, mitt under rekordåren, men ändå lyckas författarna identifiera sprickorna i folkhemsbygget, speciellt i det nästkommande romanerna där samhällskritiken skruvades upp.
Tio böcker på tio år, romaner med slående och suggestiva titlar som Brandbilen som försvann, Polis polis potatismos, Den skrattande polisen och Den vedervärdige mannen från Säffle.
Tidigt slog Sjöwall & Wahlöö igenom i USA, men succén var stor även i Europa. Under min tid som svensk lektor i Centraleuropa på 90-talet minns jag framförallt hur det talades om två svenska författarskap, de som tillhörde Astrid Lindgren och Sjöwall & Wahlöö.
Med nöd och näppe lyckades författarparet Sjöwall & Wahlöö skriva klart den sista romanen i sviten, innan Per Wahlöö avled i svår och långvarig sjukdom. Och efter livskamratens bortgång hamnade Sjöwall några år ute i det litterära fältets marginal, för att sedan få ett uppsving med de senaste decenniernas deckarboom.
Själv minns jag de där bleka sommarnätterna då jag sträckläste romanerna om ett brott. Förtjusningen inför de dokumentära skildringarna av Stockholm, den skarpa samhällskritiken, de vindlande brottsutredningarna, romangestalternas interna relationer och det sparsmakade men ändå så mästerligt precisa beskrivningarna av miljöer, personer och intriger.
Jag minns även det lätta vemodet efter att den sista romanen lästs klart. Vemodet över att aldrig mer kunna läsa dessa fantastiska romaner en första gång; vemodet över att upptäckandets friska nöje och njutning låg bakom mig. Men vemodet övergick i förtjusning när jag några år senare läste om böckerna och upptäckte hur väl de stod sig.
