[200428] För att göra det enkelt och tydligt: är du det minsta intresserad av inbördeskriget på Nordirland, av ”befrielserörelsers” inre dynamik och vilket pris dess medlemmar får betala så är detta BOKEN att läsa. Även om befrielserörelser inte nödvändigtvis alltid ser ut eller har sett ut som IRA Provos, varken i sin praktik eller teori, så finns det en allmängiltighet i berättelsen om hur människor påverkas av att ta andra människors liv.
Säg inget – En sann historia om mord och terror på Nordirland av Patrick Radden Keefe är ett journalistiskt kraftprov. Ett mästerstycke i grävande journalistik.
Det är en initierad och detaljrik historia skriven i en form som liknar ”new journalism”, det vill säga en framställning som ofta gränsar till det litterära. New journalism var ett försök att komma närmare sanningen i en historia och skapa en mer levande berättelse än vad som dittills varit möjligt inom journalistikens traditionella ramar. I fel händer kan den arbetsmetoden vara förödande för den mest intressanta berättelse. Men frågorna jag ställer mig i början – hur kan han veta exakt vad som sades, vilka som var med och vilka som gjorde vad? – får sina svar, framför allt i sista delen av boken där berättelsen om källorna blir till en berättelse i berättelsen. Den är så dramatisk och unik att författaren väljer att avsluta med den för att inte störa det stora dramat, ärendet med boken. Berättelsen om källorna är överraskande och lyfter hela boken till en ny nivå.
Säg inget är byggd runt fyra personer – två aktiva medlemmar i IRA Provincials, Provos, dess ledare och ett av dess mordoffer.
Patrick Redden Keefe ger oss inte bara en tydlig och djup bild av organisationen Provos, vad som drev dem, vad de gjorde och vad de enskilda medlemmarna fick betala i slutänden, men också en stark närbild av ”the Troubles”, inbördeskriget på Nordirland, även om han långt ifrån kommer lika nära och lika djupt in i motståndarsidan, den brittiska armén, den nordirländska polisen och den protestantiska motsvarigheten till IRA Provos. Det är inte hans ärende och det skulle kräva en helt annan berättelse, ett helt annat sätt att närma sig den här konflikten och dess aktörer.
Vad vi får är en närstudie i terrorns dynamik och ”befrielserörelsernas” interna kultur med ett djup som åtminstone jag aldrig har läst tidigare.
De fyra personerna ovan – provosmedlemmarna Doloures Price och Brendan Huges, ledaren Gerry Adams och mordoffret, den ensamstående tiobarnsmamman Jean McConville som fördes bort från sitt hem i december 1972, väljer sig själva till den här berättelsen. Och de är sällsynt väl lämpade för att kunna berätta och ta del av den initierade historien om inbördeskriget, dess offer och dess aktörer.
Jean McConville för att mordet på henne är ett av de mer bestialiska i ”the Troubles” historia. En historia som ändå är full av absurda och bestialiska dåd.
Doloures Price och Brendan Huges för att de var djupt involverade i Provos och deltog i flera mord, inte minst av egna medlemmar. Men också för att de valde att berätta sin historia och vad livet i IRA Provos gjorde med dem.
Och Gerry Adams för att han var ledaren som gav order om många av morden, något han själv aldrig erkänt och aldrig kunnat åtalas för.
Radden Keefe använder Jean McConvilles och hennes barns öde som en central tråd, genom historien. Vem förde bort henne? Varför fördes hon bort? Vem mördade henne? Hur gick det till och vilka effekter fick det på barnen?
IRA Provos har alltid förnekat att de var inblandade men här får vi ett trovärdigt svar på vad som hände och vem som mördade Jean McConville. I en mindre skicklig författares händer kunde den historien och framför allt hur bortrövandet påverkade de efterlevande ha kvävt hela framställningen. Det är svårt att tänka sig ett mer hjärtlöst och grymt mord. Det är svårt att tänka sig att en befrielserörelse, som IRA Provos såg sig som, skulle kunna begå en sådan handling. En handling som borde vara raka motsatsen till hela dess teoretiska grundval. Men Provos var och är en organisation där våldet har spelat en central roll. De befann sig med egna ord i krig och våldet var en del av kriget men det var också en väsentlig del i disciplinerandet av den egna organisationen. En organisation som var genomsyrad av tjallare, touts, om man ska tro den här berättelsen – och det ska man nog.
Patrick Radden Keefe blev rikligt belönad när boken först kom ut på engelska 2019 och jag tycker att det är en välgärning att den nu kommer på svenska på Albert Bonniers förlag. Den är ett måste för den historieintresserade, men framför allt för den som vill förstå vad som händer när människor hamnar i en sektliknade organisation, vad de är beredda att göra och vilket pris de betalar. Kriget i Nordirland kan på avstånd se helt obegripligt ut i sin våldsamma natur och vad det säger oss om vilka val människor kan göra i en liknande situation. Det är en del av bokens kvalitet att vi här får möjlighet att förstå detta. Det är en bok som bringar mycket kunskap, den gör oss klokare men också sorgsnare.
Sorgsna över den tragedi som ”the Troubles” framför allt är.
