[200427] Med ”Yahya Hassan 2” återkommer den unge dansk-palestiniern Yahya Hassan sex år efter debuten med en liksom där egensinnig och kraftfull lyrisk attack.
Det har gått sex år sedan Yahya Hassan med diktsamlingen ”Yahya Hassan” fick ett formidabelt litterärt och publikt genombrott. I ett slag och närmast över en natt blev han kritikerhyllad, mediegunstling och vida läst. Hassan är dansk med palestinsk bakgrund, och han kom att på gott och ont personifiera och symbolisera kontrasten mellan dansk kultur och invandrarkultur. Ett utmärkande drag i hans bok var hur båda kulturerna skärskådades med samma etsande friläggning av deras brister.
Nu kommer ”Yahya Hassan 2”, och den är till stil och innehåll mycket lik den första boken, men den har också en än mer tydlig fokusering på huvudpersonen själv. Sedan 2014 har Yahya Hassan flera gånger dömts för olika brott, både till fängelse och rättspsykiatrisk vård. Boken är liksom den förra skriven i vredgade versaler, skiljetecken saknas och variationen mellan kortare och längre strofer är stor. I fyra kapitel kommenterar Hassan Hassans resa, från det första, ”Husblatte” till det sista, ”Psykosblatte.” Däremellan finns ”Jaktsäsong” och ”Fängelse och fångar.”
Yahya Hassans brottskarriär fick snabbt medierna att vända honom ryggen, men här skildrar han sin upplevelse av att vara en gisslan i ett rasistiskt land, en husblatte: ”DU ÄR KRIMINELL SÄGER POLISASPIRANTEN / JAG RINGER MIN FÖRLÄGGARE / SÅ HAN KAN GÅ I GOD FÖR MIN POETISKA LIKVIDITET / OCH RÄDDA MIG MED SITT PÅLITLIGA UTSEENDE.”
Yahya Hassans lyriska begåvning är tveklöst lysande, texten är andlöst kraftfull och effektiv, ur det djupt personliga innehållet framträder en samhällsbild där både etniska konflikter och klasskonflikter aktualiseras med kylig skärpa. Texten är osentimental, helt fri från självömkan, den har sociologisk insikt i beskrivningen av fångarnas och psykpatienternas villkor, eller för delen, när det gäller hur en ung man med invandrarbakgrund misshandlas av polisen.
Men ibland faller också ett stråk av medkänsla med de än värre lottade in: ”JAG HADE MER MJÖLK I MIN CELL / ÄN EN SYRISK STORSTAD HAR / FÖRHÅLLANDENA ÄR BÄTTRE I FÄNGELSERNA / ÄN I FLYKTINGLÄGREN OCH ASYLCENTREN / PÅ 4X4 KVADRATMETER HAR JAG MER FRIHET ÄN PALESTINIERNA.”
Tyvärr går Yahya Hassan ibland ner sig i samma träsk som många mindre begåvade rappare när de rimmar sina texter, men saknar förmågan att genom rimmet öppna ett överraskande fönster mot ett oväntat samband eller skapa ett nytt perspektiv. I stället blir det ofta ett långsökt och tillplattat grötrim, och då hjälper det inte hur många guldklockor man än hänger på sig, hur man vänder på kepsen eller med spretande fingrar vevar framför sig i en paddlande gestik. Det finns annars ett stilistiskt släktskap mellan Yahya Hassans texter och rappen, men då på ett positivt sätt, med slagkraftig rytmisk attack i anförandet och genomlysande samhällskritisk insikt.
