[200421] Förra årets Nobelpris i litteratur till Peter Handke blev hett omdebatterat och ifrågasatt, inte på litterära men på politiska grunder. Minst lika ifrågasatt blev priset när det år 1974 tilldelades Harry Martinson och Eyvind Johnson, framför allt för att de båda var ledamöter av Svenska Akademien och alltså borde vara utan möjlighet att komma i fråga för priset.
De hade båda, givetvis, avstått från att delta i beslutet, men de blev ändå oerhört hårt kritiserade. För Harry Martinson blev kritiken ödesdiger, hans självmord kan utan tvekan kopplas till den förtvivlan han kände över den avsky som hans beslut att acceptera priset väckt. Men – frågan är ändå om inte Akademiens val i längden visat sig väl motiverat från litterära utgångspunkter.
I coronatider, när många har möjlighet, eller är tvungna, att avstå från närmare interaktion med andra, så kan det visa sig vara ett bra tillfälle att, om man inte tidigare gjort det, stifta bekantskap med två författarskap, som trots rabaldret kring Nobelpriset ändå måste räknas till världslitteraturen. Två samtidsrelevanta lästips är då Martinsons Aniara och Johnsons Strändernas svall.
Harry Martinson hade en unik känsla för naturens skönhet men också för hur människornas ingrepp i naturen skulle kunna leda till att planeten Jorden inte längre skulle kunna vara beboelig. Aniara är både titeln på boken och namnet på det ”rymdskepp” som man fortfarande kallade rymdfarkoster under en stor del av 1900-talet. Utgångspunkten är att planeten Jorden är förödd. Vad som föresvävade Martinson var väl framför allt kärnvapenkriget, men han såg också många andra tecken på rovdrift. Av detta skapade han ett tragiskt lyriskt epos, som var både kunskapsrikt och med suggestiv lyrisk mättnad.
Att läsa Aniara är att gå in i en brinnande aktuell diskussion om vårt ansvar för planeten och varandra. Att det är stor och bestående diktkonst är en upplevelse i sig, som kan bära med sig både tröst och försoning, men också en uppfordran till handling.
Eyvind Johnson hör till efterkrigstidens mest betydande europeiska författare, och därmed, förstås, med en given plats i världslitteraturen. I coronatider finns det flera av hans böcker lämpliga att rekommendera, Krilonsviten som ger perspektiv på ideologiska ställningstaganden, Hans nådes tid och Drömmar om rosor och eld, som tar upp de frågor som ständigt återkom i Johnsons stora romaner, förhållandet mellan ansvar, skuld och hur undflyendet och självrättfärdigandet hos de mäktiga ansvariga vittrar sönder till uppenbara lögner.
Men den bok av Johnson som jag vill särskilt rekommendera i coronatider är Strändernas svall, en omdiktning av Odyssén. Framför allt för att den är ett enastående läsäventyr i sig, men också för att den klargör hos vem ansvaret för onda gärningar ligger, och vilken skuld som belastar dem. Boken ställer det existentialistiska kravet på etik: du kan inte undfly ditt ansvar, oavsett vem du är. Odyssevs har vid stormningen av Troja tagit Hektors lille son Astyanax vid fötterna och slagit ihjäl honom mot Trojas mur. Skulden för detta illdåd, fullkomligt ok i krigssituationen, men från en ansvarig vuxen människas ståndpunkt en avskyvärd handling förföljer Odyssevs. Han ursäktar sig på alla möjliga vis, Men hans illgärning förföljer honom. Man får känslan av att han aldrig kan bli fri från det onda han gjort. Och det är förstås meningen.
De som begått onda gärningar har ingen instans att vända sig till för att undgå ansvar. Men vilken relevans har detta för oss i Sverige i dag? Varje politiker som ställt sin egen karriär framför de behov på medicinisk beredskap som coronakrisen aktualiserat bör stå till svars för sin egen inre domstol såsom Odyssevs gjorde. Någon juridisk domstol inom det vanliga rättsväsendet lär tyvärr inte bli aktuell. Men också alla vi som röstat på dessa politiker bör också ta ställning till vad vi gjort oss skyldiga till.
Eyvind Johnson klarlägger med isande tydlighet i ett språkligt mästerverk hur vi ständigt måste ta ställning till vårt ansvar för livets avgöranden.
