[200419] Om man mot förmodan inte fått nog av coronakarantänen går det alltid att fylla på med lite isolerande fängelsekänsla. Sådan ges med råge i SVT-dokumentären ”Svenska hemligheter: Fängelse.” Skildringen utgår från fängelset i Norrköping, som var i bruk från det sena 1700-talet till 2013, då det lades ner.
Fängelset ligger nere vid Motala ström och står fortfarande kvar, vilket ger upphov till en relevant fråga som diskuteras i programmet. Ska man också låta minnesmärken över det fula och förfärliga i historien stå kvar? Eller ska man riva, bygga nytt och gå vidare, utan spår av samhällets historiska skavanker och ärr i det urbana landskapet? Här råder delade meningar.
Fängelsets första del bygges under Gustav III:s tid, sedan har påbyggnader skett genom årens lopp. Ursprungligen var det ett spinnhus där brottsliga och vanartiga kvinnor tvingades arbeta, med syftet att korrigeras och samtidigt vara lönsamma för samhället genom arbete.
Så småningom togs även män in och blev snabbt majoritet. Fängelset var först ämnat att vara ett skönt exempel på civilisatoriskt tänkande under Gustav III:s dagar. Men åren gick och instängningen, bestraffningen och tristessen löpte på. Den civilisatoriska tanken bleknade och skymdes av den hårda verkligheten.
Här framträder tidigare personal som berättar om alltifrån dagliga fängelserutiner till kritiska händelser, exempelvis droginförsel och dramatiska rymningsförsök. Vid ett tillfälle smugglades också sprängämne in i lokalerna, en händelse som kunde ha ändat i både förskräckelse och förödelse.
Spektakulära är den omtalade brottslingen Ioan Ursuts spektakulära rymningar på slutet av 80-talet. En samvetslös rymmare, enligt den tidigare fängelsevakten. En rymning slutar med att polisen upptäcker honom sovande i en bil ute i skogen. Han tas tillbaka till fängelset i Norrköping och förs senare till anstalten i Hall.
Nästa rymning utmynnar i ett skottdrama på nattklubben La Fontana, numera hotell Rival på Mariatorget i Stockholm. Sedan leder historien vidare till Italien och Rumänien, med ytterligare brott och ond bråd död. Även 90-talets medialt omskrivna och skoningslösa massmördare Mattias Flink förekommer i skildringen, en fånge som avvek från resten av de inspärrade då han inte hade något kriminellt förflutet och var reserverad och stillsam inne på fängelset.
Men mest handlar det om rutiner och tristess, om hur internerna skulle övervakas och säkras, men också hållas sysselsatta. För tristessen och isoleringen tär, vilket vi alla har fått viss erfarenhet av idag med coronakarantänen. Många fångar dog på fängelset, en del begravdes i anonyma massgravar ute på gården.
Det här är intressant och informativ teve. Skickligt bildsatt och berättad, en berättelse som ger ytterligare perspektiv på hur isolering och instängdhet kan kännas. Ett viktigt historiskt dokument, dessutom.
