[200416] Malin och Tomas och deras barn Joel och Viggo bor tillfälligt i Istanbul, inte långt från Bosporens svartsmutsiga vatten. Mannen Tomas är filmare som för SVT:s räkning är där för att täcka det oroliga och instabila Mellanösternområdet tillsammans med olika reportrar (tiden är 2015), fru Malin är författare och håller dessutom kurser i kreativt skrivande, just nu på distans.
Livet är så skört och det känner Malin av kanske mer än de flesta. Hon är ständigt påkopplad vad gäller barnens väl och ve och tvivel på om hon alltid kan vara den den största tryggheten för dem. Hon oroar sig också för mannen som reser runt bland konflikthärdar, ena dagen smyger han över gränsen till Kobane, nästa är han i Gaza. Och i Istanbul påminns man hela tiden om terroristhotet, med polis och militär synliga i stadsbilden och med visitationer och metalldetektorer man måste passera på väg in på diverse ställen. Att det mesta är annorlunda än de är vana vid från livet i Stockholm gör tillvaron än skörare, dessutom dog hennes älskade pappa nyligen och modern verkar inte riktigt kry:
”Jag stannar mitt på Ibriktar sokak och blundar. Där innanför flammar ljuset färgat av blodet i mina ögonlock. Precis som när jag var barn. Precis som det gör nu i Istanbul. Vem är jag som dotter till min mamma när min pappa inte längre lever? Vem är jag som syster till min syster som ringer till mig på Skype från Stockholm och hela vägen till Istanbul? Livet i Istanbul som jag delar med min man och mina barn. Där vi står i solskenet på Küçük Bebek Caddesi eller är på väg till fotbollsträningen. Allt som händer med mig när jag bor i Istanbul.”
”Jag är mitt emellan den jag varit och den jag håller på att bli och inte vet hur det skall gå för.” Mitt i allt som händer och har hänt och alla förändringar har hon problem med att slappna av, det är inte svårt att förstå. Hon kan varken skriva eller läsa och sömnen är det inget vidare med. Små förskjutningar och utmaningar i vardagen kan bli nästintill oöverstigliga.
Ett bra tag in i romanen, Jag är Istanbul (Ordfront förlag), tycker jag det känns lite onödigt, kanske lätt tjatigt, att Malin i berättelsen eller Malin som författare (vilket verkar vara samma person) hela tiden upprepar sådant som ”här där vi bor i Istanbul” eller ”i min och Tomas lägenhet” eller ”… med mina barn Joel och Viggo”, eller benämner gatorna hon går på som i vilken statsskildring som helst (vilket det ju också är). Men efterhand tror jag mig förstå att berättaren på det sättet befäster sin plats på jorden, i livet just nu när allting gungar för henne. Hon gräver ner fötterna i den mylla hon just nu trampar. Gör sitt liv mera konkret och förankrat. Det går så långt att hon inte enbart säger att hon nu bor i Istanbul, hon är Istanbul. Frågan är om hon ens kan tänka sig att bo någon annanstans. Som det för tillfället känns.
Malin Isaksson (född 1972, och sondotter till författaren Ulla Isaksson) började som poet och debuterade 1995, men har skrivit romaner både för vuxna och unga. 2004 var hon redaktör för diktantologin Orden brinner i hjärnan (En bok för alla). Man märker ofta av poetens blick på tillvaron, att se detaljer, och att beskriva dessa eller tankar och känslor. Jag brukar uppskatta när poeter växlar om och skriver prosa, men här märks det inte alltid direkt på språket och jag måste säga att det stundtals känns lite jämntjockt. Inte mycket som ”förhöjer” läsningen, som just poeter gärna bidrar med.
Däremot förhöjs känslan när författaren berättar något barndomsminne, eller i något som verkar vara en fantasiscen med barn inblandade. Då händer något, inte minst när det handlar om en flicka och hennes far. Och jag minns Malin Isakssons debut, diktsamlingen Tiden skulle komma att röra vid mig, som utgår från en ung flicka och ofta finns den älskade pappan med. En stor värme mellan dem. Det är väldigt svårt att inte få känslan av att far och dotter stod varandra ytterst nära, att relationen med pappan var speciell. Och att det i nutid självklart tog hårt när han dog.
Författaren blandar också in själva skrivakten och tankarna kring den i romanens berättelse. Vad innebär det att ”skriva sitt liv”? Att använda sig av personer i ens närhet, som inte bett om att hamna på boksidorna. Påverkas det egna livet av att man samtidigt som det pågår skriver om det?
”Jag är så uppmärksam på alla detaljer. Jag märker allt. Jag dröjer kvar och tänjer ut tidsförloppet omkring mig själv. Jag kan bestämma mig för det. Bara sakta in. Beror det på att jag redan vet att jag kommer att skriva om just det här ögonblicket i Istanbul?” ”Vet jag vad jag ska skriva om så fort det inträffar? Eller avgör och avgränsar skrivandet snarare än det som händer mig i Istanbul hur texten till slut kommer att se ut?”
Den detaljrika stilen bygger ofta upp en slags spänning i texten, som om någonting snart kommer hända. Men ofta gör det inte det och jag kan uppleva en liten besvikelse i det. Men så tänker jag; är det kanske hennes egna inre spänningar vi känner av. Jag bestämmer mig för att det nog är på det viset.
