[200411] Låt mig uttrycka det först som sist – det här är en problematisk bok att recensera.
Det är en intressant bok, Peter Pomerantsev är en intressant skribent och ämnet/ämnena är högaktuella. Han skriver om trollfabriker, om kampen för demokratin, om modern krigsföring där informationskriget oftast är viktigare än det reella kriget på marken, om en värld där det inte längre finna visioner att slåss för, om vem som bestämmer dagsordningen och identifierar vad och vem vi tillhör och i vems intressen och slutligen några funderingar om framtiden.
Ofta utspelar sig dessa berättelser i Ryssland men också i Estland Filippinerna, Kina, Mexico, Storbritannien, Serbien, USA…
Men.
Peter Pomerantsevs debutbok Ingenting är sant och allt är möjligt (2018) hyllades av en nästan unison kritikerkår. Den nya boken kan på inget sätt mäta sig med den boken. Det här är inte propaganda … har problem både med form och innehåll. När jag först läser boken känns det svårt att famna innehållet. Det känns spretigt och oavslutat. Ungefär som en första version, ett utkast. Först när jag kommer till efterordet inser jag varför det är så.
Peter Pomerantsev tar oss med på en resa jorden runt, till informationskrigens fronter, i sex kapitel. Som ett kitt mellan de olika kapitlen har han infogat en berättelse om sin egen familjs öden – som oppositionella i Sovjetunionen, som flyktingar i Storbritannien och hur de försöker orientera sig på nytt efter Sovjetunionens fall.
Var för sig är de här kapitlen högintressanta, liksom berättelsen om den egna familjens öden är intressant. Men i bokform, i en löpande berättelse med olika scener, olika platser och aspekter av propagandakrigen blir det ryckigt och känns, som sagt, ofta oavslutat.
Det är först i efterordet när jag får klart för mig att boken egentligen består av en serie tidigare publicerade essäer, som det går att förstå varför texten bitvis har känts hoppig och läsningen delvis lämnat mig irriterad över att allt tar slut så abrupt.
Men samtidigt som det jag skriver ovan är en viktig del av min upplevelse av boken så är en annan, lika viktig del av upplevelsen att det här är en bok som har något viktigt att säga oss. Tagna var för sig är de sex kapitlen intressant läsning för alla som vill förstå världen idag. Även om det ofta känns som skisser av intressanta problem och människoöden, skisser som skulle kunna utvecklas till egna böcker. Ofta har jag problem med Peter Pomerantsevs faktaredovisning och argument. De räcker inte riktigt till och de sammanhang och bilder han målar upp känns lite för begränsade för att vara del i en längre berättelse. Visst, som essäer fungerar de säkert utmärkt, men i bokform krävs något mer, att man gräver djupare och ger bredare sammanhang för att vi/jag ska känna att jag greppar de här frågorna.
Trots dessa begränsningar är det högintressanta frågeställningar och viktiga resonemang han för i boken och han ger mig en hel del att fundera över när jag själv ska försöka sätta mig in i en värld där sanning och fakta inte längre är absoluta utan till och med, i krigsföringen, helt irrelevanta. Och han öppnade mina ögon för hur i grunden omöjliga de digitala plattformarna är i kampen för framtiden.
Det är kanske tillräckligt att få ut av en bok? Men det svenska förlaget, Ordfront, borde ha passat på den här boken. Alternativt bett författaren att skriva en mer sammanhållen bok och inte bara plocka ihop ett antal intressanta essäer. Och en erfaren förläggare skulle ha förklarat för författaren att det var en dålig idé att använda den egna familjehistorien som ett sammanhållande kitt. Det handlar om två olika berättelser, två olika formspråk som här bara skapar osäkerhet vid läsningen. Vad är det jag läser? Vad vill författaren säga mig?
Som sagt, en problematisk bok att recensera.
