[200404] Jag inleder med ”EN GIFTIG BRASKLAPP”. För det kan mycket väl tänkas att jag inte räcker till för det här jag har läst. Elis Burrau väger sextioåtta kilo, och trots att jag är cirka tio kilo tyngre väger jag möjligen alldeles för lätt. Han lånar kanske Cindy Shermans identitet, jag lånar antagligen min som skrivare och dricker ungefär två muggar kaffe per dag. Men sällan svart. Det här är en recension. Det här är ingen recension. Men vem fan bryr sig?
Ja, vem bryr sig, knappast Burrau själv iallafall. Ingenting verkar vara på allvar när en (över?)begåvad författare leker med orden och förmodligen också med oss, kanske driver han rent av med oss. Eller med sig själv, eller med Cindy Sherman den självutlämnande fotografen. Vad vet jag?
Elis Monteverde Burrau skriver gravt fragmentariskt, här handlar det knappast om någon hel berättelse. Hans vildvuxna infall kan stundvis vara absurdistiskt roliga eller lite automatskriftiga sådär som surrealisterna ägnade sig åt, men i mina ögon oftast bara irriterande tomma. Men jag ”fick feeling” och har glimtvis försökt att skriva recensionen lite i samma anda.
Det sägs i Burraus text att någon som är eller kallar sig Cindy (Sherman) sitter inlåst (möjligen frivilligt) och får ur sig det som kallas en roman. En mycket tveksam beteckning om någon skulle fråga mig, men varför skulle man göra det. Här finns ingen som helst ”handling” – det behöver det visserligen inte finnas för att det skall få kallas roman. Men det vore välgörande om den innehöll någonting annat än blaj.
Författaren tycker uppenbarligen det är roligt att leka med ord och klassiska uttryck, kanske rimma lite (”Jelinek säger: genom ordlekar förlorar man raskt verkan och det är, när allt kommer omkring, vad jag eftersträvar.”). Dessutom använder han ord som onanera ett stort antal gånger. Och jag funderar över om inte Elis Burrau borde ha vuxit ifrån de allra mest juvenila träsken, han är ju trots allt snart trettio?
En skär skärpa sker med sked. De skär halsen av dig, baby. Ät socker så kanske du blir mätt.
Men det kan ju också tänkas att i dessa meningslösa rader man kan finna en massa associationer som antingen är djupa på riktigt eller som endast den lilla kretsen kan tolka och känna igen. Möjligen finns där även associationer till andra författares verk den här läsaren är för obildad för att upptäcka.
Känslan är att Burrau faktiskt skriver för den lilla esoteriska krets han pratar om (”Vilken pervers lättnad att erkänna att allt är falskt!”). Men om man endast skriver för ”de redan frälsta” (oss andra verkar det vara kört för), varför inte göra det då? Har de stängt ned Facebook?
Och en oundviklig fråga blir; hur mycket anstränger sig författaren för att skriva dessa märkligheter, eller är han bara ”sån”? Önskar han bli jämförd med en Ionescu på amfetamin, eller en nästintill humorbefriad Hugo Ball? Men visst skrattar jag till ibland, det måste erkännas.
Men så tänker jag; är han måhända en nära släkting till Norén? Till Lars Noréns typ av nihilism (tänk Filosofins natt). Där ingenting finns eller ens kan finnas, allt är meningslöst och bara döden väntar. Ungefär.
Det verkar vara ett sådant onödigt slöseri. För det känns tydligt att författaren är begåvad med ord och litterära uttryck. En stilist kanske man kan kalla honom. Jag skrev en gång att en stilist är en som inte har något att berätta, men som gör det jävligt snyggt. Det kan jag fortfarande skriva under på. Men om jag nu inget fattar av storheten med denna text?
Elis Monteverde Burrau har tidigare gett ut ett par diktsamlingar, varav en nominerades till Borås tidnings debutantpris, och nu senast en ”generationsroman”. Ingen av dem har jag läst.
Lite då och då dyker det upp kapitel med rubriken ”LÅT OSS URVATTNA ROMANEN MED INKLISTRADE DIKTER #1 – 10. De inleds gärna med en kvinna som sitter i en säng och äter socker direkt ur en plastpåse, och jag undrar om hon är inlånad från Chantal Akermans film Je, tu, il, elle. Men där åt den nakna kvinnan sitt socker ur en påse av papper.
”Det vackraste som finns är en vaxduk inomhus.” En rad som förekommer upprepande gånger, så det kanske är sant. Precis som ”en motorväg till helvetet”. Låter som en hårdrockslåt, låter som AC/DC. Men lyssnar Elis eller Monteverde eller Cindy eller Andrea på hårdrock?
Cindy Sherman blandas stundvis ihop med Andrea Pirlo (före detta italiensk fotbollsstjärna), deras identitet verkar osäkert flytande. Men jag tror att det egentligen var Roberto Baggio, han hade en ännu mjukare högerfot (och en snygg hårfläta). Vem flätar flätan?
”Stygnet blir ett stigma först när det försvinner.” Väldigt läckert! Men om det har med den övriga texten att göra vet jag inte, antagligen inte. Varför skulle den? Men bokens snyggaste poetiska rad är det hur som helst.
Om jag hoppar över varannan eller var tredje rad blir det läcker poesi då? Om jag slår igen boken vid sidan femtiosju, blir jag nöjd då? Om jag eldar upp bokjäveln redan innan jag börjat läsa, vad händer då? Får jag barncancer? Kommer jag att dö? Ja, det kommer jag, men kanske inte av just det. Också Elis överlevde för övrigt den där cancern.
Jag rinner långsamt ner för de svala väggarna på Andorras minsta kyrka. Vinet är rött och lika svalt men fylligare. Jag vet inte varför jag skrev det men det gjorde jag, det syns tydligt mot det vita arkets bakgrund. Jag tar en klunk av vinet och läser ur Lilla katekesen, jag läser ur Höga visan och sjunger en stump, ump, mp, oooo. Bra låt!
ps.
boken heter förresten De äter ur din hand, baby. Men det har väl rimligen ingen betydelse, den skulle kunnat heta precis vad som helst.
Den sägs ju ”handla” om en Cindy Sherman eller Andrea Pirlo, men kunde lika hjärna ha haft Humbert Humbert, Humpty Dumpty eller Engelbert Humberdinck som huvudperson. Eller kanske var det trots allt Roberto Baggio.
