[200404] ”Hon borde ha gått efter första slaget” är en vanlig kommentar när en kvinna under lång tid systematiskt misshandlats av den man hon haft en relation med. Men också en sådan relation kan ha en historia, en uppbyggnadsfas, som rymmer kärlek och ett allt intensivare inbördes beroende. I sin femte roman, ”Jackie”, skildrar Anne Swärd hur en sådan period kan gestalta sig, psykologiskt och emotionellt, och hur ångestladdad och svår den etablerade relationen när våldet gjort insteg blir att komma ur.
Året är 1988 och på tåget mot Stockholm möter en nittonårig kvinna en man som hon samtalar med under resan. När han frågar vad hon heter uppger hon försiktigtvis ett falskt namn, Jackie. Hennes riktiga namn förblir genom boken onämnt, liksom hans. Hon har tagit studenten och tänker sig en framtid i Stockholm. Han är hemlighetsfull med vad han sysslar med, men när de kommit fram erbjuder han henne att sova i hans lägenhet. Utan avsikter – förstås. Och verkligen, det går fint, och nästa dag kan Jackie slå sig ner i det rum hon hyrt, en jungfrukammare på Östermalm, alltså ett av dess förskräckliga små kyffen i anslutning till köket där hembiträdet eller ”jungfrun” skulle bo och finnas nära till hands.
Det är två efter mordet på Olof Palme, och Anne Swärd visar vilken betydelse händelsen fortfarande har i det allmänna medvetandet vid den här tiden, också ”Jackie” besöker platsen där mordet ägde rum och graven på Adolf Fredriks kyrkogård. Hon börjar på en krokikurs för att ge fastare form åt diffusa konstnärsdrömmar.
Hon får jobb som tidningsbud och drar sin kärra på tysta morgongator. Hon glömmer inte mannen på tåget. Till sist söker hon upp honom, och där tar vägen mot katastrofen sin början. Han bor i den del av Stockholms innerstad som kallas Sibirien. Nu totalrenoverad och genomgentrifierad, då fortfarande en plats där folk utan jätteinkomster kunde bo. Han har en vindsvåning, som blir deras kärleksnäste. Ofta går de ut på taket och ser på stjärnorna.
Med noggrannhet och precision visar Anne Swärd hur relationen fördjupas, men också hur den alltmer glider över till att vara på hans villkor. Medan han fortfarande är hemlighetsfull när det gäller sitt liv, vad han jobbar med, om han nu gör det, vilken hans familjebakgrund är, vilka vänner han har, om han har några. Allt sådant undanhåller han medan han förväntar sig total öppenhet från henne.
Anne Swärd ger honom en motpol, en kvinnlig kamrat på krokikursen som blir Jackies vän, och drar med henne ut på stan för ansvarslösa krogsvängar. Om Jackie gått vidare på det spåret kunde livet vänt till det bättre trots riskerna med de nattliga äventyren. I stället kommer kontakten med Connie att leda till ett annat avgörande. När Jackie ringer henne uppfattar mannen det som att det handlar om en manlig vän – och då kommer de första slagen. Hon böjer sig.
Anne Swärd berättar i tredje person och med en genomgående inlevande framställning, man ser vad som händer från Jackies perspektiv, men även hans får komma fram ibland, då hans tankar och reaktioner ges utrymme. Kanske hade det blivit en starkare berättelse utan de inslagen, men de har också sitt värde genom att belysa en ganska vriden själs beskaffenhet. Han förses också med en biktmor, en äldre kvinna nere i porten som han ibland besöker och röker på med. Han förses också med en olycklig barndom, präglad av en alkoholiserad mor som sparkades ut av en brutal far tillsammans med parets båda söner.
Jackie blir alltmer kontrollerad och inlåst i den ständiga skräcken för våldet. När hon blivit gravid misstänker han att barnet har en annan far. Då äntligen hamnar Jackie på sjukhus. Historien slutar inte där, det återstår en lång process för att ta sig ut, göra sig fri.
I en epilog skriver Anne Swärd om efterspelet, på ett sätt som ger vid handen att bokens handling har ett personligt erfaret verklighetsunderlag, och att det tagit decennier att hjälpligt kunna lämna dem bakom sig. Hon avslutar med ett citat av Margaret Atwood: ”In the end, we’ll all become stories.” Så sant som det är sagt, men vägen dit kan vara förfärande lång och tung att vandra.
