[200403] Det finns slående likheter mellan coronakarantänen och flera av Edward Hoppers tavlor. Ödsliga caféer och ekande urbana landskap, tomma gator, ensamma människor som håller sig långt ifrån varandra och har bortvända blickar, kontaktlöshet och avskurenhet.
Ett liv som förflyttats någon annanstans, långt bortom 4-juliparaderna, Super Bowl och Manhattans täta och brokiga folkliv. Ett liv med en fadd och tynande smak. Ett liv som förändrats, förminskats och satts på paus. Oklart hur länge, oklart med vilka konsekvenser.
Vill man borra djupare i denna framstående konstnärs liv och verk finns nu en fransk dokumentär utlagd på SVT-play. Edward Hopper (1882-1967) var mannen som skildrade den amerikanska drömmen, fast genom dess motsatser. Mannen som målade solljuset som inte värmer, de bortvända blickarna och den urbana ödsligheten.
Edward Hopper hade också en djup inverkan på sin konstnärliga samtid, men också på andra konstarter, speciellt filmen där mästerregissörer som Alfred Hitchcock, Wim Wenders och David Lynch bär tydliga spår av det typiskt hopperska blicken. Exempelvis hade Hitchcocks klassiker Psycho och Fönstret mot gården inte varit densamma utan Hoppers tavlor. Huset i Psycho var direkt inspirerat av en av Hoppers tavlor.
I dokumentären sägs det att tiden saktas ner hos Hopper. Den blir utsträckt och uttänjd, enslig och eftersinnad, som karantänens tid. Det sägs också att åskådaren till Hopper tavlor får följa med konstnären i hans jakt efter identitet.
Själv skulle jag vilja säga att det är bristen på sammanhang och samvaro som framförallt gestaltas hos Hopper, det avkapade och avskärmade livet, den oförklarliga ensamheten och ensligheten som uppstår där mitt ibland oss.
Varje tid och varje omvälvande händelse förändrar vår blick på världen. Tydligt blir detta när vi under dessa dystert inkrökta och tragiskt ovissa coronadagar betraktar Hoppers mästerliga tavlor. Här påminns vi om att något fattas, att något har förlorat och blivit ovisst. Den självklara mänskliga samvaron som vi så lätt tar för given, men vars tillgång nu är smärtsamt villkorad.
