[200329] Att karantänen öppnar för både läsning och livsleda är inget nytt. Många i mina digitala kretsar postar tips och skämt på hur tristessen bäst jagas iväg och hur livet återtar sitt fascinerande och färgrika innehåll. Och alla försöker vi hålla hoppet och humöret uppe.
En bok som sätter bitterljuv guldkant på tillvaron är klassikern och generationsromanen Bonjour Tristesse av Françoise Sagan (1935-2004). En bok som blev epokgörande för 40-talsgenerationen då den gavs ut 1953 och snabbt översattes till 22 olika språk.
Romanen är tunn, men träffsäker. Det är ett passionsdrama som utspelar sig under några till synes sysslolösa och solstekta dagar nere på Rivieran någon gång under 50-talet. Författaren Françoise Sagan var blott 18 år då hon stängde in sig in och skrev denna inkännande skildring av en priviligierad 17-årig tjej som drabbas av svartsjuka då hennes ensamstående fader – efter en parad av kvinnoaffärer – träffar en kvinna som han tänker gifta sig med.
Vad är då kruxet med denna klassiker? Varför läsa den – just nu? Romanen som förebådade den sexuella frigörelsen och 68-rörelsens revolt mot auktoriteter. Françoise Sagan som blev en kulturell ikon i dåtidens Frankrike, men gick ner sig i skörlevnad och aldrig lyckades upprepa debutromanens formidabla framgång.
Självklart finns här en stor dos drama och begärets psykologi, men mest sticker stilen ut; det stilfulla, sensuella och sparsmakade sätt som passionsdramats mejslas fram under dessa solstekta och sysslolösa dagar nere på 50-talets Riviera. Allt detta skarpt förmedlat i Lily Vallqvists översättning.
Och under dessa motiga och monotona marsdagar blir effekten ännu starkare. För i läsningen alstras en längtan ut: till solen, havet, himlen och den fria och lättflytande fysiska samvaron med andra människor. En längtan som växer sig starkare med den annalkande våren utanför, solskenet, fågelsången och de första blommorna. Allt detta som nu är avkapat och avskärmat.
Och vilken plats förkroppsligar detta mer än en solstekt badort? Sinnliga tillstånd som beskrivs rikligt i romanen, bland annat här: ”Jag sträckte ut mig sanden och höll just på att somna då Cyrils röst väckte mig. Jag slog upp ögonen: himlen var vit av hetta. Jag svarade inte Cyril, jag hade inte lust att tala, varken med honom eller med någon annan. Jag var fastnaglad vid sanden av sommarens hela makt, mina armar var tunga, min mun torr.”
Sannolikt kan någon genusglasögon anmärka på kvinnosynen – att kvinnorna ständigt försöker göra sig behagliga, medan männen tar för sig. En vidöppen dörr att sparka in, om man gillar att docera om sådant. För visst är 1950-talets Frankrike, inte nutidens Sverige.
Vackrast är ändå spelet mellan soldränkt sorglöshet och drabbande sorg. För det franska ordet tristesse inrymmer långt fler nyanser än svenskans motsvarighet. Här är livsledan bara en av många stråk. Istället handlar det om diverse melankoliska tillstånd, om den sorg som kan krypa på även i det mesta soldränkta dagsljus. Här finns också en bitterljuv nostalgi av högsta karat. Ett nostalgiskt ljus som återfinns i den brasilianska bossanovan och en artist som Astrud Gilberto, i klassiska sånger som Agua de Beber, Tristeza, Corcovado och Berimbau. Det är en livskänsla som på portugisiska bär namnet saudade.
Eller för att anknyta till bokens avslutande rader: ”Det är bara när jag ligger i min säng, i gryningen, och inte har något annat än trafikbullret att lyssna till, som det händer att sommaren och alla dessa minnen kommer tillbaka.”
