[200326] Många menar att kreativitet och avskildhet går hand i hand. Att vi behöver dra oss undan för att kunna koncentrera oss. Extra tydligt blir detta i dagens trendande neurovetenskap, där expert efter expert hävdar att multitasking är ineffektivt, både för kreativiteten och produktiviteten.
Förklaringen är enkel: vårt arbetsminne är – precis som för människan på savannen – begränsat. Vi klarar inte komplex problemlösning med allt för många bollar i luften och störningsmoment runt omkring oss.
Detta förklarar att människor i alla tider sökt sig till avskildhet för att ägna sig åt fördjupad problemlösning och kreativitet arbete. Internat och retreat brukar det kallas, verksamheter som ofta tar tid och planering, kräver långväga transport och kostar mycket pengar. Ändå satsar många företag och institutioner stora resurser på att personalen ska kunna få samlas och arbeta i avskildhet, utanför vardagens brus och stoj. Även många privatpersoner sätter sig avskildhet när det gäller att koncentrera sig och prestera kognitivt på topp. Åka till en sommarstuga, ta in på hotell eller låna lägenhet av en bortrest kompis.
I extrem form har sedan länge munkar, nunnor och eremiter dragit sig undan för att fokusera på Gud eller någon högre idé. Även så kallade enstöringar bör nämnas här.
Med dagens coronakris har många av oss – mer eller mindre strängt – uppmanats att stanna hemma och arbeta. Det är en ovan situation, men samtidigt något som påminner om verksamheten på ett internat eller retreat. I samtliga fall avskärmar vi oss från delar av omgivningen, från vardagsbruset.
Samtidigt är det uppenbart att dagens karantän ingalunda är enbart lustfylld eller självvald, utan en fullt nödvändig medicinsk och samhällslig åtgärd. En annan fundamental skillnad är att dagens arbetskarantän oftast sker i fysisk isolering, men i gengäld innebär den många och täta virtuella kontakter med andra människor.
Frågan blir ändå vad vi gör med och under karantänen. Hur reagerar vi på situationen? På sociala medier postar många skämtsamma inlägg om karantänen, där människor leker pacman med en vante och slukar förbipasserande bilar, sorterar bönor, binder ihop sina barn i en klump på golvet för att få arbetsro, medan andra spelar saxofon och sjunger arior på balkongen. Något händer med oss i karantänen och i karantänket, men det varierar.
En högst genialisk karantänkare var Isaac Newton (1642-1727), han som uppmärksammade det fallande äpplet i sin trädgård. Enligt uppgift uppfann han gravitetsteorin under karantänen. Och det var inte vilken karantän som helst, utan den pågick i hela 18 månader.
Det var dessutom en synnerligen vidrig farsot – böldpesten – som härjade utanför dörren, en pandemi som skördade hela 75.000 dödsoffer bara i London under ett och samma år, 1665. Men Newton tog sig samman, flydde Cambridge och isolerade sig i sin hemby Woolsthorpe i Lincolnshire och gjorde det bästa av karantänen och karantänket. Och någonstans utanför fönstret föll ett äpple som gav upphov till en av vetenskapens största upptäckter – tyngdlagen. Själv beskrev han det så här på sin ålders höst:
”Allt detta skedde under de två peståren 1665 och 1666, ty på den tiden var jag i min krafts dagar och som mest uppfinningsrik, och jag var mer intresserad av matematik och filosofi än någon gång senare i livet”.
Så nog varierar karantänket. Även Boccacio lär ha skrivit Decamerone i anslutning till pestkarantänen i Florens. I en annan, mer självpåtagen karantän, skrev Proust det tretusensidiga mästerverket På spaning efter den tid som flytt. Prousts fader var läkare, specialist inom hygien och karantänsregler, så här fanns det saker att ta av.
Slösurfa eller posta inlägg, uppfinna banbrytande naturvetenskapliga teorier eller skriva epokgörande tegelstensromaner? Det finns onekligen en stor spännvidd vad gäller aktiviteter i karantänstider. Men livet i karantän blir lätt torftigt, tomt och trist. För vi behöver varandra, långt mer än vad vi vanligen tror.
