[200318] Att följa upp en skandalomsusad bästsäljare är inte lätt. Men med Lärarinnans sång gör den norska författaren Vigdis Hjorth ett ärligt och annorlunda försök. För om den tidigare turbulenta succéromanen – Arv och miljö – kretsade kring en infekterad arvs- och familjekonflikt, placerad mitt i autofiktionens blödande och bultande epicentrum, utspelar sig uppföljaren i en mer individcentrerad sfär.
Huvudperson är Lotte Bøk, en medelålders kvinna som undervisar på Oslos konsthögskola. En kulturkofta som lever i självbelåten bekvämlighet. Lotte brinner för sin undervisning i dramatik, sina engagerade försök att röra och beröra sina dramastudenter på djupet, att förlösa deras tankeprocesser och kreativitet. Husguden är Brecht med pjäserna Mutter Courage, Den gode människan i Sezuan och Den kaukasiska kritcirkeln.
Allt försiggår inom ramen för ett tillbakadraget, men kulturellt medelklassliv; en tillvaro där de korrekta etiska valen ska synas och förmedlas, vara en framträdande del av personligheten. Brecht är inte bara Brecht, utan öppningen till något större och djupare, en livskänsla som Lotte med själ och hjärta vill bibringa sina studenter, även de inte alltid är så mottagliga.
Lotte är frånskild, med barn och barnbarn i Australien. Med stilsäkra snickarbyxor och en pappersmugg sojalatte i handen rör hon sig mellan hem och arbetsplats, i en till synes hållbar tillvaro, där förhöjda kulturupplevelser, medelklassetiska övervägande och rödvinglas tar turer med varandra.
Men allt ändras en aprildag då en sistaårsstudent, vid namn Tage Bast, ber Lotte att medverka i ett dokumentärsfilmsprojekt. Syftet sägs vara att undersöka förhållandet mellan undervisning och liv, att tränga in bakom den professionella fasaden hos några av högskolans lärare. Motvilligt – men med stänk av narcissistisk stolthet – tackar Lotte ja. Föga anar hon att kamerans dokumenterande blick kommer att starta en omvälvande och omskakande process hos henne. För vilken bild av henne framträder egentligen under filmningen? Är det en spegling som hon känner igen och uppskattar, eller är det något främmande och avslöjande? Och vad har egentligen Tage Bast för agenda? Känslan av kontroll blir allt svagare och svajigare, allt medan den unge konsthögskolestudenten Tage Bast flyttar fram sina positioner.
Det är skickligt skildrat. Skarpt och sparsmakat, men ändå rikt. Här skapas en krypande känsla av obehag som sakta impregnerar läsningen. En mogen kvinna som tycks vara i fas med sig själv, men vars sprickor blir allt större och öppnar sig för allt giftigare doser av självmedvetenhet, självtvivel och självförakt. Ett tragiskt förlopp där huvudpersonen sakta men säkert rör sig mot undergången, utan att riktigt förstå det själv. Allt detta registrerat av en frätande blick som driver handlingen framåt, både inifrån och utifrån.
