[200317] Jorden vi bebor har ändliga resurser, är det så? Alla resurser är väl inte ändliga, morötter t.ex, det är inte sannolikt att alla morötter en dag tar slut? Bönder odlar ju morötter och det skapas således nya hela tiden. I detta uttalande ligger det dock ett antal subtila feltänkt, eller snarare brist på tänk.
Det växer i och för sig nya morötter hela tiden, men inte på alla platser på jorden, det innebär att i t.ex. Munkedal skulle det kunna ta slut på morötter en slaskig februarimorgon. För att råda bot på detta chockerande faktum måste en lastbil hyras in för att hämta nya morötter i t.ex Halmstad där de som alla vet inte äter alls lika mycket rotfrukter.
Lastbilen kommer dock inte fram med sin last utan stannar strax nedanför Hallandsåsen där den får slut på diesel vilket visar sig var en ändlig resurs även ur ett globalt perspektiv, det finns ingen diesel kvar i hela Världen. Bonden kan inte köra sin traktor, lastbilarna kan inte fylla köpcentrats hyllor med billig plastskit från Kina och fjällsemestern med nya SUV:en omvandlas till en utflykt till pulkabacken vid den nedlagda posten.
Om man kunnat vänta ett par hundratusen år så kunde väl troligen någon sorts geologisk mekanism klämt ihop en bunt löv eller annat bös till en kladdig råoljesörja, men vid det laget har alla morotsätare i Munkedal redan dött av svält och morötterna även de blivit till oljeklägg.
Morötter är således även de en ändlig resurs. Ytterligare en begräsning ligger i att bonden, i sig en ändlig och snart utdöd resurs, ofta kastar konstgjord dynga på morötterna och för att ett superstort, superelakt och superrikt multinationellt konglomerat ska kunna konstgöra denna dynga så behöver de massor av billig olja och den tog ju slut redan på Hallandsåsen. Det skiter sig således med morotsodlingen i Munkedal om den ska vara beroende av konstdynga.
Kodynga skulle varit ett alternativ ifall inte korna sålts till Holland och skiten följdaktligen inte faller på svensk mark, men likväl fläckar vårt eftermäle till barn och barnbarn som de som avvecklade något så centralt som Svensk livsmedelsproduktion och föranledde svältdöden i en håla som Munkedal. Lyckligtvis kan inget liknande hända i Stockholm där man är självförsörjande på dynga i alla former.
Huruvida det är dynga som ger en god jordmån för morötter är dock omdebatterat, helt klarlagt är än så länge endast att egon växer sig så skrämmande stora i Stockholm att de faktiskt slits upp med rötterna och svävar upp i det blå och där är allt oändligt. Nere på Jorden är det dock så att allt har en ända, men trots det är inte skiten oändlig även om det känns så ibland.
