[200313] Corpus Christi är en utmanande film, skapad i ett land med en mångfald i det religiösa uttrycket, progressivt eller reaktionärt om vartannat, men en levande församling som även fött en påve, en kristenvärld som återkommande skildrats i filmkonsten, vi minns Pawlikowskis Ida från 2013, om en ung flickas kamp med sig själv, sitt ursprung och den sargade polska historien.
Nu kommer en film om en ung man i yttersta vånda. Han är våldsam och kriminell men får av olika tillfälligheter en känsla för prästyrket och när slumpen återigen kommer honom till mötes, genom att en kraftigt alkoholiserad biskop faller ihop på sin post, är han inte sen att gripa tillfället i flykten. Trevande tillägnar han sig prästkallet (en inte alldeles ovanlig verksamhet i Polen, att agera präst utan formella meriter), genom sin naturbegåvning fångar han upp församlingen som han lyckas fascinera.
Stora trauman, typ en trafikolycka med tragisk utgång som skapat split i byn och församlingen, blir ett av många föremål för hans helande omsorger, därutöver helar han även sig själv genom att inleda en förbjuden sexuell relation med en ovanligt vaken ung kvinna, dotter till biskopens hushållerska, som hela tiden håller ett skeptiskt vakande öga på den karismatiske unge mannen (hon har ju varit med förr), vilket kommer att utgöra filmens genomgående suspense.
Det dröjer inte länge förrän man slås av snarlikheterna med Greta Thunberg, vilket väcker obehag:
enkla budskap, svåra att avvisa i sig, men desto lättare att störas av genom den fanatism de framförs genom och, inte minst, den stora publikens – över hela världen – lätthet att anta ’sanningar’ som egentligen rymmer hur många komplikationer som helst, det otäcka i, att beredskapen för att ta till sig de alltför lätta svaren framförda genom en enda ledare är så gigantisk.
Ett gudomligt oroligt spel i huvudrollen av Bartosz Bielenia gör Corpus Christi till en djupt berörande film, som man inte glömmer, inte bör glömma, i första taget.
