[200312] Associerandet banar sig väg via naturvetenskap, historia och myter med Göteborgsoperans danskompanis senaste, två dystopiskt präglade verk på en och samma kväll. Fortsättningen efter premiären ser också dyster ut för dansduon Beyond. Att Operan La Ville Morte kvällen efter bara gjorts för ett framförande var ju en tanke värdig sierska.
Det var knappast en färgsprakande och lustfylld afton, när dansverket Beyond hade premiär, som om tillståndet i världen lagt sin hand över två dansverk med koreografer med ursprung i cirkus och hip hop. Verken är förvisso laddade med rörelse, känslor, överraskningar, symbolism och spänning som det kan bli när naturkrafter utmanas.
För att börja med andra verket av de två som uppförs i denna dansdubbel med samlingsnamnet Beyond, trädde inledningsvis på premiären den 7 mars en ensam representant ur produktionen något överraskande fram till randen av scenen och tackar publiken för att den kommit, liksom överraskad av ett så stort intresse. Det handlar ju om ett uruppförande, Hurricane, av en koreograf, Yoann Bourgeois, som debuterar på Göteborgsoperan. Lika nya för publiken torde väl också koreograferna för kvällens inledande verk, Au Revoir, vara. Att salongen trots det verkar helt fullsatt kan glädjande nog tyda på att detta danskompanis kvalitativa särställning i dansvärlden slagit rot.
När verket Hurricane så tar fart och sätter en rondell mitt på scenen i rörelse dyker det upp titlar i mitt huvud som handlar om en jord i rörelse alltifrån Galilei, som fått Brecht att skriva musikalen Jorden rör sig, till Lars Forssells Snurra min jord, efter franske poeten Lé Ferrés sång Elle tourne la Terre, till musikalen Stoppa världen, jag vill stiga av från 1961. Och snurrar gör det snart med besked på scenen.
Yoann Bourgeois har skapat sitt verk på plats i ett första samarbete med Göteborgsoperans danskompani. Den våghalsiga koreografi som dansarna så skickligt underkastat sig leder snart tankarna till de orkaner som allt oftare drar över jorden och lämnar efter sig både död och skadegörelser. Att Bob Dylan skapat en världskänd låt med samma titel är ingenting som avspeglas här. Vilken typ av effekter som en pandemi kan åstadkomma är svårare att föreställa sig. Musiken som får vägleda denna koreograferade orkan kommer från avant garde-gruppen Godspeed You! Black Emperor.
Det är en dryg halvtimmes verk med sexton dansare. Som vanligt anpassbara till alla sorts infall som en gästkoreograf kan tänkas ha i bagaget, därtilll med bakgrund i cirkusvärlden. Här ställs dansarnas fysiska förmågor mot naturkrafter, som att hålla sig kvar på ett scengolv som roterar med allt större hastighet. Verket inleds trevande med en ensam kundvagn på det roterande golvet, följd av en rullstol, vilka snart tas om hand av den ena dansaren efter den andra som dyker fram ur ett dimmoln. Efterhand skapar de alla en scenbild som tagen ur en Roy Andersson-film. Ett skott, en kvinna faller, plockas upp, folk går runt med glas, golvet snurrar allt fortare och glas och inredning kastas runt och av. Dansarna försöker hålla sig kvar, springer, ramlar, en lyftkran in i bilden och lyfter upp och av. Dansare som kastas av återinträder via en brant rutschbana. Så där håller det på. Det är stor dramatik men till slut också lätt enformigt såväl som musikaliskt entonigt.
Det inledande verket har fått titeln Au Revoir. Det betyder ju på återseende, men garanterar förvisso inte att man kommer att ses igen. Och det är denna osäkerhet som koreograferna utgår från, den att befinna sig i ett gränsland. Det är ett märkligt dansverk med krigiska och symbolladdade inslag både ljudmässigt, i scenografin och i dansarnas kostymering och agerande. Dansarna uppträder delvis som grupp, hotfullt i militant enhetliga utrustningar med dolda ansikten. Anonyma. Robotar? Är de månne AI-krigare som tagit över och vad skulle det kunna innebära? Och vilken betydelse har den ensamma stora, vitklädda dansare som blandar sig i. Något likt en krigsdans i ring formas med den vite dansaren som ledare, bärandes på en jättestor blå fana. Här finns tack och lov också ljusglimtar av skönhet, känslofyllda möten och fascinerande dans med långa pinnar som kan associera till urtidsmänniskans besvärjelser. Men sätten att tolka och uppfatta dessa båda verk lär bli tämligen individuellt, som så ofta i danskonsten, när den inte tar hjälp av ord, vilket i och för sig blivit allt vanligare. Så ock här. Men tydligen är här inte orden avsedda att tillföra någonting, då de uttalas på en svårhörbar engelska och inte textas. Det är i alla fall två säregna dansverk som enligt spelplanen ska ges på Sora scenen ett par gånger i veckan fram till den 19 april varvat med operan La Bohème och musikalen Oliver. Hur det blir med den saken informeras efterhand om på Göteborgsoperans hemsida. Beslutet den 12 mars är att begränsa publiken på stora scenen till max 500 personer (inklusive personal på och bakom scenen) och att föreställningar på övriga scenen inte påverkas i dagsläget.(Detta ändrades senare under dagen till helt stängt, tills vidare, i två veckor.)
Om denna, enligt operans konstnärliga ledare Katrin Hall, djärva satsning på nya verk bidragit till att bredda Göteborgsoperans repertoar så sällar sig också med råge den näst intill världspremiär som skedde kvällen därefter med operan La Ville Morte (Den döda staden), skriven 1909 av en 22-årig Nadia Boulanger, tonsättare och kompositionslärare, i samarbete med pianisten Raoul Pugno. Premiären skulle ha stått 1914 på Parisoperan men kriget kom, premiären blev inställd och partituret brann upp, men har sedermera kunnat återskapas och framförts en gång tidigare, i Italien 2005. Göteborgsoperans version blev alltså andra gången som operan framförts, vilket skedde på internationella kvinnodagen den 8 mars med fem solister och Göteborgsoperans orkester samt herr- och gosskör.
Själv fick jag anledning avnjuta denna konsertversion av en opera via direktsändning i Sveriges radio tillsammans med lyssnare i stora delar av Europa genom samarbete med Europeiska radiounionen. Det visade sig faktiskt vara ett oväntat lättlyssnat och njutbart musikaliskt verk, påverkat som det tycktes såväl av den tidigare romantiken, impressionismen och den rådande symbolismen och modernismen och med tillgång till librettot. Berättelsen utspelar sig vid kung Agamemnons grav i det antika Mykene där en arkeologisk undersökning pågår. Här finns både sierska och incestuösa komplikationer, svartsjuka, mord och underverk. Verket går fortfarande att höra på sr.play.
Det går att både förundras och imponeras över att lägga så stora resurser på att skapa en så komplex produktion för bara ett enda framförande. Väntade man sig inte större publikintresse än så? Som läget nu är kan man se det som ett beslut värdigt en sierska.
