[200311] Med I lågor befäster Naomi Klein sin ställning som ledande röst för en samhällsförändring där beroendet av fossila bränslen upphör samtidigt som en på humanitära och demokratiska grunder baserad global civilisation tar form.
Boken består av ett antal artiklar och redigerade anföranden från 2010 till 2019. Att det rör sig om texter som tidigare publicerats, i en del fall för flera år sedan, spelar ingen roll när det gäller vilken vikt och betydelse boken har som inlägg i en alltmer brännande problematik: hur ska klimathotet avvärjas, vilka är de centrala aktörerna för att åstadkomma detta, vilka är de mäktiga motståndarna, går det att åstadkomma en så genomgripande förändring som det handlar om utan att samhällen försätts i djupa kriser med långtgående sociala och ekonomiska konsekvenser?
Min första tanke när jag fick boken i min hand var att den kunde bli en bra present till någon ung människa i min närhet. När jag började läsa den insåg jag givetvis att det är de inte så unga som i dag sitter på makten och inflytandet som bör ta till sig dess budskap. I synnerhet som en central komponent i detta budskap är att de djupgående förändringar i samhället som är nödvändiga behöver inledas omgående och vara mycket mer genomgripande än vad som hittills åstadkommits, såsom handel med utsläppsrätter och en mycket långsam övergång till sol- och vindgenererad elektricitet.
Genom att texterna i boken framställts vid olika tidpunkter, varit avsedda att publiceras i medier med olika fokus och inriktning eller riktats till åhörare i skilda sammanhang kommer de att bilda ett brett spektrum av både problembeskrivningar och argumentationslinjer. Tyngdvikten ligger vid klimatfrågan, men den knyts samman med händelser som på olika sätt kan knytas an till den. Sålunda behandlar bokens inledande artikel oljeriggen Deepwater Horizons ödesdigra haveri i Mexikanska golfen år 2010, den värsta miljökatastrofen i USA:s historia, också om man räknar in de orkaner som med ökande kraft och intensitet drabbar landet och de enorma och alltmer svårsläckta skogsbränder som härjar stora delar av landets västra delar.
Ett viktigt inslag i Naomi Kleins diskussion kring oljekatastrofen är hur oerhört motvilligt BP, som ägde plattformen, tog på sig ansvar, men än mer hur hela det som kan benämnas det petroleumpolitiska etablissemanget slöt upp för att minimera de tänkbara politiska konsekvenserna av hur den alltmer desperata jakten på oljefyndigheter skulle kunna åstadkomma miljö- och hälsorisker. President Obama, som med tanke på Vita Husets nuvarande inneboende framstår som en ljusgestalt, gjorde inte alls någon förtroendeingivande insats.
Naomi Klein är född i Kanada, och bor tidvis vid Stillahavskusten. En sommar när hon är där med sin familj rasar stora skogsbränder längre in i landet. På dagarna syns solen som en röd prick bakom ett sammanhängande tak av vit rök, som lägger landet i ständig skugga och påverkar andningen. För Naomi Klein som själv har astma blir sommaren en ständig snuva med svidande ögon och dov trötthet av all antihistamin hon måste ta. Men hon ser också sambandet mellan skogsbränderna och ett allt varmare klimat. År 2017 är hon i Australien för att ta emot staden Sydneys fredspris för sitt författarskap. Även där rasar bränder, och hennes tacktal blir kärvt, Australien med sin stora kolgruveindustri med omfattande export till Kina hör till de nationer där både konsekvenserna av klimatförändringarna och nödvändigheten av att ställa om samhället är som mest tydliga.
Att Naomi Klein ser med sympati på rörelsen Fridays for Future som i Greta Thunbergs efterföljd demonstrerar för klimatomställning världen runt är självklart. Med exempel från den berömda New Deal som president Franklin D Roosevelt lanserade i början på 1930-talet för att få USA:s ekonomi på fötter efter den ekonomiska kraschen 1929 och från Marshallhjälpen som USA riktade till Europa för att få igång ekonomin på den krigshärjade kontinenten efter andra världskriget efterlyser hon en Green New Deal.
En viktig utgångspunkt för denna är, anser hon, den självinsikt om resurs- och råvaruutplundring som det hon benämner Anglosfären, USA, Storbritannen (med Kanada och Australien) under århundranden gjort sig skyldig till. Det är också i Anglosfären ansvaret för omställningen därmed vilar tyngst. En viktig förutsättning för att klimatomställningen ska lyckas är enligt Klein att den nyliberala råkapitalism som företräds av Trump och det ekonomiska etablissemang han representerar kan kuperas så att en mer ansvarsfull och socialt rimlig politik kan komma till stånd.
Huruvida detta är möjligt, hur nödvändigt det än må vara, är en fråga som i dagens läge måste lämnas obesvarad, men Naomi Klein tvekar inte, hon tror på demokrati, upplysning, ökad social och ekonomisk jämställdhet. Och vad ska annars en tänkande och kännande människa egentligen tro på?
