[200310] Nej, han dödade inte min syster. Nej, hon var inte Guds bästa barn alla gånger. Men hon förtjänar fortfarande respekt som den människa hon var och hon förtjänade att bli behandlad som en människa. Så skriver Marie Nilsson Lind i första kapitlet i denna bok om sin syster Josefin Nilsson som gick bort i februari 2016 endast 46 år gammal.
Det är inte bara en bok om ”Josa” som hon kallades utan också om Marie själv och om deras sånggrupp Ainbusk Singers. Och om Gotland. Och om deras uppväxt, som var trasig, som hon skriver. En mamma och pappa som ständigt grälade. Fadern var svekfull mot modern som ofta bröt ihop och hotade att ta livet av sig.
Marie var storasyster och den som ville vara duktig och tog på sig ansvaret att reda upp i alla konflikter. Något hon fortsatt med livet igenom och inte minst när Josefin fick problem. Först med sin pojkvän, den stora kärleken till en början – Skådespelaren, som Marie benämner honom. Hon vill inte skriva ut hans namn. Och sedan när Josefins hälsa började krackelera.
Josefin Nilsson växte upp på föräldrarnas gård på Gotland. Hennes pappa var en lokalt väletablerad revyartist och hon var tidigt med i pappans revyer och deltog i talangtävlingar. Tillsammans med sin äldre syster Marie Nilsson och två flickor i granngårdarna, Annelie Roswall och Birgitta Jakobsson, grundade hon Ainbusk Singers 1983. Gruppen bytte senare namn till Ainbusk enbart och fick snabbt stora framgångar. Bland annat vann man den nationella tävlingen Talang-84, på Chinateatern i Stockholm 1984.
Hon flyttade till Stockholm som 16-åring och gick musiklinjen på Södra Latin. Samtidigt uppträdde hon med Ainbusk Singers med showerna Händerna på täcket (1985) och Tabu (1987). Benny Andersson uppmärksammade gruppen 1988, och tog kontakt för att i första hand knyta Josefin Nilsson till sitt skivbolag.
Detta ledde till ett samarbete med hela gruppen Ainbusk och senare inspelningar med Josefin Nilsson som soloartist. Hon valde att göra det på engelska och i mars 1993 gav hon ut sitt debutalbum ”Shapes”. Benny Andersson producerade skivan och skrev musik och text tillsammans med Björn Ulvaeus.
Men den kommersiella framgången med albumet uteblev och Josefins tro på sig själv som sångartist började vackla.
Marie, som var åtta år äldre än Josefin, hade alltid varit den osäkra och blyga flickan medan Josefin för det mesta var medelpunkten. Vacker med långt blont hår var hon tidigt killarnas favorit och hon tog också för sig av deras uppvaktning. Den bästa sångrösten av alla i Ainbusk hade hon också – och när det var fest var hon den som partajade mest.
Josefin Nilsson spelade ena huvudrollen i kärlekskomedin ”Adam och Eva” på film 1997 och när musikalen ”Chess” sattes upp 2002 gjorde hon rollen som Svetlana. 2005 ställde hon upp solo i melodifestivalen och 2008 med Ainbusk. Utan framgång båda gångerna.
Efter det bröt hon med artistlivet i Stockholm och flyttade hem till Gotland. Hon levde med smärta i ryggen och mådde psykiskt dåligt efter bland annat misslyckade operationer och en destruktiv relation med en man.
Och det är just denna relation som ligger till grund för vad Marie Nilsson Lind skrivit om i boken här.
Josefin och skådespelaren sällskapade 1994-97. Allt verkade så bra till en början, Josa var jätteförälskad, men efter ett tag började hon anförtro Marie om vad som försiggick i förhållandet.
Josefin förde dagbok under alla de åren av sitt liv och Marie har låtit publicera stora stycken därifrån i boken. Som när systrarna tog långa promenader tillsammans hemma på Gotland.
”- Varför gör han så när han säger att han älskar mig? Jag var helt slut, hjärntvättad och förtvivlad, hon lyssnade och försökte nå in i mig, men jag visste att jag måste vara färdig, inte känna något, vara klar och samla kraft, för att kunna gå. För han ville ha mig och så länge han ville det var det omöjligt att gå. Jag slet med mitt självförtroende och min självkänsla som hade fått sig en rejäl smäll.”
Det var dubbla budskap hela tiden.
”Skulle vi ha det bra denna gång när vi träffades? Eller skulle det som vanligt urarta i gråt, bråk och tumult?”
Utåt sett skulle det verka bra, vilket skådespelaren sa hela tiden till skvallertidningarna att det var, men egentligen var det ett helvete.
Han klagade på hennes klädsel, på hennes dialekt och sa att hon var obildad. Men tillsammans med andra var han charmerande och trevlig och Josefin satt tyst och spelade med fast tårarna brände bakom ögonlocken.
Hur vet man att det är kärlek? Frågade Josa sin syster 1995. Efter en lång diskussion om ämnet och på Maries fråga vad han gav Josa, svarade hon: ”Det är jättebra rent sexuellt.”
Marie Nilsson Lind själv hade en tuff uppväxt där hon mobbades, både för att hon var tjock och bar glasögon. Hon försökte ta livet av sig fjorton år gammal genom att svälja en massa tabletter men räddades. Genom en skrivarkurs på en folkhögskola lyckades hon hitta sin nisch att börja dikta sångtexter. Men även i vuxen ålder har hon varit intagen på psykavdelning, till och med fått elchocker.
Josefin och Marie stod varann väldigt nära. Tänkte lika, kunde avsluta varandras meningar när de pratade. Trots alla svårigheter lyckades Marie och Josefin sätta upp en föreställning hemma på Gotland 2015 ”Systrarna Sisters” – där Josefin både sjöng och läste innantill från sin dagbok på scenen. Hon var märkt av sina sjukdomsår, hade peruk – som hon vågade ta av sig på scenen – då hon hade tappat allt hår.
Josefin spelade fotboll i tonåren och var mycket framgångsrik, som målskytt inte minst. Efter året på psyk, för Maries egen del, och efter alla Josefins operationer, och rättegångarna där skådespelaren dömdes för tre fall av misshandel i tingsrätten men friades för två av fallen i hovrätten – så ägnade Josa och Marie sista åren till att prata om livslust.
Deras relation fördjupades, även om den alltid varit nära och stark. Delar av Josefins rygg som hade måst stelopereras på grund av alla slag hon fått ta emot gjorde att hon gick på smärtstillande, benzo, och morfin. Vilket hon överdoserade och sedermera dog av. Obduktionen konstaterade självmord. Men Marie tror inte att det var ett avsiktligt sådant.
En dokumentär om Josefin Nilsson visades först i svt play den 22 mars 2019, på det som skulle ha varit hennes 50-årsdag. Och lite senare i vanlig tv. Det blev snabbt det mest sedda tv-programmet på svt play någonsin.
Som Marie Nilsson Lind skriver i kapitlet ”Tusen dagar”:
”Det här är det som skulle blivit Josas bok…Hon bad mig samla ihop och publicera det hon skrivit och det är det jag gör nu…Det är först och främst de tusen dagarna 1994 till 1997 som Josas bokmanus handlar om…Hon ville skriva en bok om varför man inte går vid det första tecknet på att relationen är destruktiv. Att den bryter ner en. Hur det kommer sig att man skuldbelägger sig själv samtidigt som man letar efter goda, förmildrande sidor hos den andre och tänker att jag ska nog kunna tämja den här vargen till en hund”.
”Hon ville skriva om hur det är att bli gravid och veta att man inte, aldrig, kommer att kunna behålla det. Att tvingas ta bort ett liv för att skapa sig ett nytt.”
Saknaden är stor efter systern hos Marie Nilsson Lind. Men hon skriver att hon tror det varit meningen att hon ska göra det här. ”Att jag kan bli bättre på att leva mitt liv. Att jag får lära mig avsluta mina meningar själv”.
Och ta sin livslust och älskade man i handen och gå vidare.
Det är en bok som lämnar avtryck i en sedan man läst den. Avslutar med ett citat från Josas dagbok:
”Jag älskar livet, men inte vad det gjort med mig.”
