[200307] Betlehem Isaak var nio år när jag 2003 såg henne ersätta sin pappa Dawit för att i Stockholm ta emot ett pressfrihetspris från Reportrar Utan Gränser. Nu kan man följa hennes berättelse i en nyskriven, öppenhjärtig och drabbande föreställning på Angereds Teater. Något som glädjande nog befäster denna förortsteaters betydelse. Pjäsen är mästerligt komponerad.
Skådespelaren Senait Imbaye gestaltar Betlehem med intensiv och övertygande inlevelse i ständig rörelse i Camilla Engmans fantasifulla, sinnrika, närmast funktionalistiska scenografi i sina olika geometriskt formade delar, som med små medel förändrar och tillför. Själv sitter Betlehem Isaak i publiken denna premiärföreställning den 6 mars 2020. Hennes far sitter fortfarande i fängelse i Eritrea, utan rättegång, vilket han gjort sedan den 23 september 2001, för att ha brukat det för diktaturer farligaste av vapen, nämligen pennan. Nu har hon, så som han en gång lärt henne, fortsatt skriva. Det har blivit en bok med titeln Mitt liv utan dig, som kommer ut i dagarna. Utifrån den har Ninna Tersman skapat ett väl komponerat manus till en pjäs – en flickas berättelse från det hon är fyra år, som avgudar sin pappa, journalisten, författaren och dramatikern av framför allt barnteater, för att tre år senare se honom föras iväg av två män med solglasögon och sedan inte komma tillbaka.
Det handlar om hennes kärlek, oro, längtan och sedermera om ett barns förmåga att hantera en ny tillvaro i ett främmande land, där barn inte ser ut som hon, där man blir mobbad för att vara ”svart”, där kulturer krockar och som exempel gör hennes mamma förvånad över att få höra att dottern vid besök hos en svensk väninna fått sitta i dennes rum och vänta medan familjen äter middag. Det skulle inte ha kunnat hända hos dem.
Föreställningen är formerad i tablåer med täta musikaliska inslag av musikerparet Jaqee (med en urkraft i stämbanden) och kompositören Robin Lynch på gitarr. De båda får också ge röst åt Betlehems föräldrar och andra personer som tillfälligt dyker upp. Det är en berättelse inifrån ett barns perspektiv, om att höra föräldrar gräla utan att riktigt förstå varför, om att få ett litet syskon som tar plats, om skillnad mellan skola där och här, om fördomar och omvärldens låga förväntningar med en studievägledare som exempel. Det är oerhört stark och levande teater. Och en riktigt viktig berättelse. Så många barn måste finnas som känner igen sig i mycket av det som här gestaltas.
Det är heller inte första gången det görs teater på liknande tema, om svårigheter som möter barn, med eller utan förälder i fängelse, som kommer från helt andra kulturer och försöker anpassa sig på sina egna villkor med föräldrar som inte förmått lära sig det nya språket och därför förblir främlingar för den verklighet som barnen dagligen möter. Den här föreställningen lyser också av stolthet, trots, sorg och ett djävlar anamma, som berör, men också av en humor som lättar.
Jag ser fram mot att också läsa Betlehem Isaaks bok.
