[200306] Det har ofta sagts att ett kammarspel kräver ett slutet rum. En miljö som laddar klaustrofobiska känslor. I Marie Auberts kortroman Vuxna människor blir sommarstugan ett sådant rum. Därtill en ges stark dos norsk nutid, medelklass med outtalade och olösta familjekonflikter. Och alkohol som dramaturgiskt raketbränsle.
Känns det igen? Lars Norén, Agnes Lidbeck, Ingmar Bergman, Vigdis Hjorth, August Strindberg och Henrik Ibsen. Här finns många andra som sökt sig till familjekonflikter i den skandinaviska sommarnatten, blekt ljus och skälvande sårbarheter och outsägligheter.
I centrum står två systrar – Ida och Marthe. Berättaren är Ida, den vi får följa från fertilitetskliniken i Göteborg till sommarstugan i södra Norge. Strax över fyrtio är hon och den biologiska klockan har börjat ticka allt högre. Mitt i karriären som arkitekt, med många halvdana och kraschade förhållande i bagaget, inte sällan med gifta män. Men i brist på partner och riktning i sitt kärleksliv planerar hon för barn på egen hand, eller med någon man som ska dyka upp i den töckniga framtiden.
Marthe i sin tur är långt mindre framgångsrik än sin syster Ida, men hon har lyckats stanna i ett halvkrisande förhållande med Kristoffer och dennes bonusdotter. Mellan de två systrarna Ida och Marthe glöder och pyr avundsjukan.
Nu är det dags att fira mammans 65-årsdag i sommarstugan, att låta denna sommar omfamna alla andra tidigare somrar. Med sig har mamman sin partner Stein, en man som betraktar det som sker med en spefull utifrånblick. Dessutom har Marthe en viktig sak att berätta – ett gevär väntar på att bli avlossat, för att tala med dramatikern Tjechov.
Kammarspel är som sagt en väl inkörd genre, inte minst i Skandinavien. Här finns det många ekon och mästare att mäta sig med. Kanske hade Aubert kunnat göra något lättare, men vem har sagt att man ska väja för svårigheter?
Istället laddar Aubert genren med en samtidstung tematik – barnlängtan och barnängslan. Dramaturgin sitter dessutom snyggt, replikskiftena är precisa och beskrivningarna mejlas fram sparsmakat och exakt. Tragik och komik blandas effektfullt; klumpar i magen varvas med skratt i halsen. Det är med andra ord en imponerande andra bok som Marie Aubert fått till. En tunn bok, med mycket skärpa och sårbarhet.
