[200228] Roman Polanskis film om fallet Dreyfus har, föga förvånande, fler bottnar än man omedelbart uppmärksammar. Det är så han alltid arbetat, med det undermedvetna långt framme i medvetandet, i filmspråket, i de känslor han alltid förmått väcka i åskådaren, det är så en mästare arbetar.
En officer och spion fäster uppmärksamheten på antisemitismens många skikt och olika utseende i olika länder, men alltid med denna slumrande förmåga till våldsutövning och förnedring. Att vi fortfarande, långt, långt efter andra världskrigets tragedier, inte verkar komma ur fläcken vad dessa pinsamheter angår är plågsamt att iaktta.
I den nya film Polanski skapat har han byggt upp en lugn och känslosmässigt samlad berättarform, som steg för steg åskådliggör ett obönhörligt förlopp, som fångar alla inblandade likt ett spindelnät. Tonen är lågmäld, fotografiet avmätt men magnifikt, människorna tydligt men diskret profilerade, ingen tycks helt och hållet förstå vad som försiggår och varför, likväl fortsätter de, efter bästa förmåga.
Ingen god, ingen ond, alla fångade i ett obevekligt förlopp.
Att filmen i sig åstadkommit en mobbing av regissören i form av nya anklagelser som inte har någonting att göra med engagemanget att skildra en av den moderna historiens mest omtalade fall av rättsröta och orättvis förföljelse gör inte påminnelsen mindre smärtsam. Originaltiteln är också J’acusse/Jag anklagar, efter Emil Zolas stridsskrift, en titel man med fördel kunde behållit.
Inte minst med tanke på vad som en gång drabbade Roman Polanski på det rent personliga planet, Manson-ligans mord på hans gravida hustru och deras vänner.
