[200228] Ett reportage om barnidrott i SVT visar på en växande trend att sätta barn i fotbollsskola utan att spela i något lag. Det skulle kunna vara lovvärt, men när man hör föräldrarnas argument blir frågan genast mer komplicerad. Fotboll är ett kollektivt spel, så här exponeras en konflikt mellan individuellt och kollektivt beteende som samtidigt speglar ett ökande samhällsproblem.
Träna fotboll utan att tävla kan låta sympatiskt. Det viktiga är väl att barnen gillar att röra på sig och att fokusera på lekmomentet inom idrotten. Föräldrarna är beredda att satsa upp till tusenlappar varje halvår, inte till en förening, utan här har det uppstått en ny marknad för vinstdrivande företag. Just här hittar vi affärsidén. Föräldrarna betalar rundligt för att slippa de åtaganden som ofta kommer som ett brev på posten i en idrottsförening: här förväntas föräldrarna göra en insats för att verksamheten ska fungera smidigt. Man kan bli hjälptränare, skjutsa barnen till matcher, vara materialförvaltare, ordna med fika vid matcher, arrangera sidoverksamheter, dra in pengar till verksamheten och mycket annat.
Många accepterar att barnens föreningsaktiviteter samtidigt medför ett slags medlemskap även för föräldrarna. En annan vanlig effekt gör familjer till en egen suborganisation för att få logistiken för helgerna att flyta så effektivt som möjligt för alla. Andra värderar sin egen tid så högt att de är beredda att betala dyrt för att slippa engagera sig. Åtminstone upp tills barnen börjar i den vanliga skolan.
Föreningslivet har genomgått några viktiga förändringar sedan 40-talisterna föddes, under kriget eller direkt efter. Föreningar fanns visserligen ofta från högstadiet, som det senare kom att kallas. Men ofta skapade de yngre egna föreningar i lösare former. Föräldrarna syntes sällan som åskådare på matcher och det var heller inget önskemål från de unga. Denna självorganisering under kollektiva former var inte ny utan en nedärvd del av idrottsrörelsen efter arbetarklassens inträde i större skala mot slutet av 1910-talet.
Idag är bilden en helt annan. Med nyliberalismens landvinningar från 1990-talet genomsyras samhället av tilltagande privatiserinng, påskyndad inte minst av Reinfeldt-regeringens nyspråkskonstruktioner som ”jobb-skatteavdrag”. Allt som vi har vant oss att koppla till ett välfärdssamhälle är nu ifrågasatt av stora delar av medborgarna. Den kollektiva tanken är ersatt av individualism.
Vi kan läsa av förändringarna på flera sätt. Hyresrätter har omvandlats till bostadsrätter och plötligt har vi en privatvärld att skydda. Ytterdörrarna försågs snabbt med kodlås. Men privatiseringarna är inte bara en angelägenhet för dem som innesluts i det privata, de sprider en känsla av osäkerhet i hela samhället. Tilltron till samhällets institutioner har allmänt försvagats i samma takt som det tidigare välfärdssamhället nedmonteras, likadant med kollektiva lösningar. Företag som erbjuder fotbollsträning har breddat det privata perspektivet.
”Alla” vet att privatbilismen inte är hållbar i de större städerna. Den har dessutom tillåtits att ta en allt större andel av stadens yta i anspråk. En ganska självklar lösning på det problemet kan vara att dela bil, vilket också är en del av stadsplaneringen i allt fler städer. Majornas bilooperativ startades för knappt trettio år sedan och blev landets största bilkooperativ, bytte namn till Göteborgs bilkooperativ och växte ytterligare på kollektiv grund. Men trots att alla medlemmar ägde en andel av alla bilar, var det notoriskt svårt at få bilvårdsgrupperna – som såg till att bilarna rullade – att fungera som de skulle. Allt fler medlemmar betraktade bilkooperativet som en privat hyrbilsfirma. Inte en majoritet men tillräckligt många för att få svårt att upprätthålla en stabil verksamhet. Sedan slutet av förra året är bilkooperativet nedlagt.
Det är inte så enkelt som att kollektivt är bra och individuellt är dåligt. Ett bra samhälle inkluderar bägge aspekterna samtidigt. Den nyliberala världen däremot ser bara individer, fria att köpa vad som behövs; skola vård och omsorg. Boende, ja allt. Men försvaret av denna typ av individualism har successivt vuxit från världsfrånvänt tankefoster till socialt missfoster. Alla nyliberala superindivider formar tillsammans ett kollektiv som är en del av samhället. Som nu slår tillbaka mot alla dessa superindividualister. Ett samhälle som nedmonterar det vi kallar välfärden skapar olika former av kriminalitet. Innerst inne inser allt fler nyliberaler detta, men är fångade i vinsttänkandets tankestrukturer.
En viktig del av lösningen på problemet är att stärka kollektiva strukturer på olika delar av samhället. Inte minst gäller detta hur vi ska lyckas bemästra den tilltagande klimatkrisen. Starkt kopplat till denna är behovet av stärkt demokrati. Kollektiva strukturer blir ömsesdigt beroende av varandra. När vi har gjort oss av med den asociala individualismen kan en sund individualism få en viktig roll i samhället.
