[200225] Jonathan Franzen är inte bara en stor författare, utan också en amerikan som går hem på svenska kultursidor. Vänsterdemokrat, välformulerad och välpositionerad. Lite lagom excentrisk och salt. Inte heller hymlar han med sin avsky för twitter-megalomanen som styr hemlandet. Bakom sig har Franzen en lång radda succéromaner, främst Frihet och Tillrättalägganden. Saken blir inte sämre av att han har svenskt påbrå och ibland kan uppfattas som polemisk, moralistisk och arrogant, egenskaper som får media att jubla och gå i spinn.
Nu har Franzen skrivit en samling essäer vars teman spretar åt olika håll. Klimatskris och fågelskådning är kärnan, sedan ges tips till romanförfattare, varvat av vänporträtt och en essä som handlar om den allt mindre lästa författaren Edith Wharton. Däremellan förekommer flitigt med resereportage, lärdom, läsefrukter och spetsiga formuleringar.
Men mest av alla skapar Franzen kultursidesspinn kring sin syn på klimatkrisen. Han menar att mycket av dagens fixering vid klimatkrisen är felriktad, dels för att det sedan länge pågår ett ekologiskt massmord och dels för att skuld och skam sällan leder rätt.
Allt detta gestaltas med den fanatiska fågelskådarens frenesi; han flyger kors och tvärs över jordklotet, rabblar fågelarter, fågelbeteende och fågelnörderi. Ondgör sig vitt och brett om hur illa det globala fågelbeståndet mår, hur dessa fantastiska varelser förorenas och förintas, i Albanien, på Jamaica och Antarktis Här finns ett outtömligt ymnighetshorn att hälla över läsaren, en freakfrenesi dränkt i dysterhet och deppighet. Samtidigt uppmanas vi av Franzen att sluta gnälla och gnöla om klimatkrisen. Allra mest hycklande är National Audobon Society, den amerikanska ornitologiska föreningen eller, ”en letargisk institution med en väldigt stor PR-avdelning (s.23)” Även de har blivit klimatbesatta och tappat perspektivet för vad som händer med fåglarna just nu.
Franzen ger och tar, ett slagfärdigt litterärt sluggande lägger sig över sidorna, men här finns också guldkorn. Bäst är det när de skönlitterära inslagen skruvas upp och de essäistiska tonas ner. Det är ju trots allt berättandet som han kan bäst, inte det essäistiska resonerandet.
Och nog fattar Franzen att det är illa med klimatet också, inte bara med fåglarna. Han hyser inga förhoppningar om att vi ska kunna hejda dessa förändringar, så vi måste vara realister och det är bättre ”att ärligt möta problemen än att förneka dem (s.29)” Och vi kan inte vara så fixerade vi den förfärliga framtiden att vi tappar nuet.
Mitt i allt detta uppstår frågan kring vad som är så speciellt med Franzens syn på klimatkrisen? Vad tillför den egentligen? Hur många förnuftsdrivna och faktarespekterande människor förnekar egentligen klimatkrisen idag? Och behöver vi verkligen ställa fåglarnas lidande mot andra djur och människors svårigheter? Vem skjuter han egentligen mot – Trump, det så kallade PK-folket eller bara allas vår egen mänskliga otillräcklighet och dubbelmoralism?
Här ställer jag mig dessutom frågan om Franzen såg sig tvungen att ge ut en ny bok för att finansiera sina många fågelskådarresor som sträcker sig över hela klotet. Resor där inte sällan en fattig lokalbefolkning hyrs in för att visa honom sällsynta och spektakulära fågelarter, arter som hotas av utplåning på grund av vår ohållbara livsstil.
Jag undrar också om han tog den enkla vägen och skrev om klimatet och fåglar samtidigt. Sköt två fåglar i en och samma litterära smäll. För klimatsnack säljer; långt mer än fågelskådning. Slutligen konstaterar jag att även världskända författare är människor, trots att media, akademier och pompöst högkulturella människor gärna vill få oss att tro annat. Och även stora författare tar genvägar och ger ut böcker som hade vunnit på mer riktning och redigering.
