[200225] Jeanette Wintersons författarskap hör till samtidens finaste. Nu gör hon en oerhört spännande och djupsinnig omdiktning av Mary Shelleys klassiker ”Frankenstein” från 1819. Både den och Wintersons version berör frågor som är tidlösa: vad är en människa och varför strävar hon så enträget efter att överskrida naturens gränser? Finns det ett sätt att övervinna döden; vilka rättigheter kan vetenskapen legitimera när det gäller vad en människa har rätt att utsätta en annan för?
Romanen tar sin början år 1816, då Mary Shelley tillsammans med sin man Percy, hans diktarkollega Byron och dennes älskarinna Claire hyr ett hus vid Genèvesjön. De frigjorda romantiska poeterna väcker en dygdig omgivnings nyfikna förskräckelse. Det händer att Mary strövar naken på sluttningarna i regnet, vinet flödar och en ivrig sexuell aktivitet är för handen.
Men det är under denna tid Mary Shelley skriver sin roman, där vetenskapsmannen Victor Frankenstein med likdelar och elektricitet skapar det berömda monstret. En människa. Eller något annat, i så fall vad? Dr Frankenstein ställer också in sig i en klassisk gemenskap som utmanar gudarna och dömer sig själva till heroisk undergång.
Tvåhundra år senare besöker Ry (Som i Ryan eller Mary) Shelley en mässa i Memphis, där det bland kreativa entreprenörer finns en Ron Lord (just det, som The Lord himself) som tillverkar och säljer sexrobotar, sexbots. Romanen har undertiteln ”En kärlekshistoria”, men den täcker en rik variation av kärlekar, inte minst författarens till litteraturen och dess kapacitet att levandegöra både människor och idéer. Mellan Ry och en annan djärv kreatör, Victor Stein, uppstår en både sinnlig och köttslig kärlekshistoria, som blir ett ledmotiv i boken. Victor Steins projekt är djärvare och mer utmanande mot naturen än Ron Lords, här handlar det om att kopiera en hjärnas hela innehåll, och ladda upp det i molnet, så att det sedan kan placeras efter behag. Kroppen må dö, hjärnan lever, som bild av sig själv, vidare.
I det minne som en hjärna härbärgerar ryms bland mycket annat också de berättelser som den hört och läst. Hur levande ska vi anse dem vara, som utgör bestående och i vårt inre levande karaktärer, fast de inte funnits? Hur är det närmare bestämt med den saken? Fanns ”monstret”, med sin längtan efter mänsklig värme och gemenskap? Fanns Frankenstein? Finns han, liksom Ron Lord, Victor Stein, transpersonen Ry eller för den delen Jeanette Winterson?
”Vi läser berättelser om oss själva, och undrar om vi någonsin existerat” heter det på ett ställe i boken. Meningen innehåller också ett av många förhållningssätt till litteraturen, det som innebär att vi läser in oss själva i det vi läser.
”Frankissstein” behandlar tunga frågor på ett lärt och lättsamt sätt, med stor litterär elegans.
