[200220] Aktuellt, rörande, roande och träffsäkert kan i korthet sammanfatta Masthuggsteaterns senaste pjäs, Avatarer, som vänder sig till en tonårspublik. Men än mer kan den tituleras en de vuxnas ögonöppnare till dataspelens förvirrande värld, som gör ungdomar till ”hikikomoris”.
Skådespelarna Hans Brorson och Philip Lithner gestaltar med suverän tonträff en far och hans son i det nutidsdrama som Gustav Tegby med träffsäker dialog skrivit för Masthuggsteatern. Det handlar om en faders valhänta ansträngningar att få kontakt med en son, som, när han inte är i skolan, sitter på sitt rum och spelar dataspel med olika virtuella identiteter. Kan därmed sägas ha utvecklats till vad som med ett japanskt uttryck benämns ”hikikomori”, ungdom som bor i föräldrahemmet men inte har något socialt liv utöver en stark närvaro på nätet, som definitionen lyder. Sonen visar sig dock inte så entydig som vid första intrycket. Han läser också en bok, Mats Strandbergs ungdomsbok Slutet, en förskräckande undergångsutopi, som enligt vissa bedömare (själv har jag inte läst den) nog inte bör läsas i för ung ålder.
Den som avgår som mest vilsen i tillvaron efter en dryg timmes teater är dock fadern. När hans invit till sonen att ta en whisky med honom på lördagskvällen inte går hem, försöker han i stället möta sonen på hans hemmaplan. Med viss komikladdad svårighet ger han sig in i dataspelsvärlden via dess speciella terminologi. I sin iver drabbas han snart av problem genom att inte kunna hålla isär den digitala och den verkliga världen, något som sonen däremot har full kontroll på. Det leder minst sagt till komplikationer, som gör skäl för det av Tegby myntade begreppet ”förväxlingsdramady”.
Råger Johanssons scenografi skapar med enkla medel rum för två världar, den verkliga och den digitala att rymmas på den lilla scenen. Sonen har sitt ”rum” i form av en sockel i ena änden och pappan sitt i den andra. I mitten en omgärdad rondell för den digitala världen, där de två möts kostymerade till sina, alternativt varandras, avatar-identiteter.
Förflyttningarna genom obefintliga dörrar och kontakter via imaginära telefoner indikeras med klickljud. Att fadern varit punkare i sin ungdom får också sin musikaliska illustration.
Generationsklyftor har väl existerat i alla tider och kulturer. Att glappet kan ha blivit än större med digitaliseringen har Tegby här illustrerat med både humor och allvar utan att traumatisera. Det är en mycket underhållande föreställning, mer roande än oroande och framför allt vägledande. Ock, alla konservburkar, som den paniskt preppande fadern proppat huset fullt av, kanske kommer till användning förr än en anar. Vem vet?
Gå och se, säger jag bara.
