[200220] En gång när min dotter var i nedre tonåren, hade börjat vara ute på stan och övernatta hos nyblivna vänner ibland, hände det att en äldre dam stack in huvudet när ungdomarna skulle vakna och gå till skolan. Då hälsade väninnan med ett självklart:
– Hej pappa!
Det blev utan tvekan en av de första riktigt omvälvande upplevelserna i min dotters liv, något som bidrog till att utveckla hennes fördomsfrihet, fick henne att öppna ögonen för en av omvärldens tidigare okända sidor. ’Pappa’ var en ganska välkänd taxichaufför i Köpenhamn den gången, alltid sedd och behandlad med yttersta välvilja.
I svenska Min pappa Marianne och danska En helt almindelig familie eller A perfectly normal family (båda titlarna används) skildras hur döttrarna i filmverkligheten reagerar på förvandlingsnumret från pappa till tant, för det är nämligen tanter de utvecklas till, med allt annat än chica klänningar, groteska örhängen – sanna freaks låter man dem förvandlas till, som inte har mycket med moderna kvinnors utstrålning att göra. Jag frågar mig varför man väljer den presentationen, med Rolf Lassgård och Mikkel Boe Følsgaard som två utomordentligt känsliga framspelare av karaktärerna, som alltså inte blir helt lätta att acceptera och frågan kvarstår: varför freaks?
Går man till Ester Martin Bergmarks sagolika Nånting måste gå sönder presenteras transpersonligheten i stället som en hel och komplex människa, utmanande och attraktiv. Allt annat än någon undantagstyp man knappt törs röra vid. Det storslagna med Nånting måste gå sönder var, i vilken utsträckning den vidgade förståelsen för vad det är att vara mänsklig, att människan aldrig är en, att hon är en levande, tänkande och kännande varelse, alltid på väg. Gestaltningen av allt detta gav Saga Becker en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll, men egentligen borde man definierat priset bästa huvudroll, punkt slut.
För om det är någonting dessa människor, med en inre svårbestämbarhet angående könet, bär, så är det väl just mångsidighet och komplexitet, med en nervös tydlighet som bokstavligt talat ligger utanpå huden. De framstår som nogräknade med avseende på det yttre, de söker möjligen det utmanande och överdrivna men absolut inte det groteska eller rentav skrattretande – vilket är exakt vad regissörerna i båda de aktuella filmerna gör; kittlar lusten att förlöjliga eller överdrivet uppmärksamma, se till det komiska i utvecklandet av tanten, när Saga Becker i Bergmarks film var en på samma gång sagoskimrande och explosiv skönhet, som vem som helst kunde dras till.
Det sker att de bästa av intentioner förfelar sitt syfte i brist på fördjupning. Ett exempel är Proxima som skriver historien om en av de första kvinnliga astronauterna, men gör det på ett sätt, att hennes bekymmer med sin mindreåriga dotter kommer långt mer i centrum än den vetenskapliga och fysiska kapacitet hon har besuttit för att komma i fråga för en sådan uppgift. Nu blir hon i filmen modifierad till en s k vanlig kvinna, som konfronterar sedvanliga stötestenar med manliga kollegor och hemmafrubekymmer med sin unge.
Men hemmafruar blir inte astronauter, det krävs det en annan form av spetskompetens för och den hade det varit långt intressantare att ha fått ta del av, vilka extraordinära erfarenheter i livet, som lagt grund till så anmärkningsvärda prestationer.
Trygga uppväxtförhållanden, kärlek och omtanke föder lugna och pålitliga människor, omtyckta av de flesta. Men påfrestningar, chocker och osedvanliga krav är det som främjar och utvecklar intelligent kreativitet och förståelse för andra, egenskaper som förmår förändra tillvaron, ofta på ett revolutionerande sätt. Det är vad den makalösa berättelsen i Waves visar, hur tillfälligheternas spel kan växa till en katastrof och hur katastrofen kan förändras till en ny möjlighet. I den processen öppnas möjligheterna för Lucas Hedges till att utveckla en bländande tolkning av en romantiker, som tillsammans med en ung kvinna på väg att förlora den familj hon en gång hade, lyckas hela både sig själv och sin omgivning, det är hur vackert som helst.
