[200218] Uppenbart är att stoicismen har fått ett uppsving i dagens dystra och snabbföränderliga värld. En pålitlig trendbarometer, åtminstone för den urbana och högskoleutbildade medelklassen, brukar vara DN respektive P1, och i båda mediekanalerna flaggas det stort för stoicismen.
I DN är titeln ”Därför ska du lida som en stoiker” och anslaget är ganska sensationssökande, vilket torde vara främmande för Antikens stoiker som istället sökte måttfullhet. Kardinalsdygderna var ju rättrådighet, måttfullhet, vishet och mod. Men ändå, varje tid uppfinner ofta sig egen variant av något gammalt.
Här talas det om den globala trenden med att man ska späka och plåga sig, allt för att mejsla fram en tåligare och starkare version av sig själv. Kanske också göra sig märkvärdig och maxa sitt egna personliga varumärke, så som det ofta kallas idag. Här finns ett koppel av kändisar, inte helt oväntat från USA och framförallt från Kalifornien, som utmärker sig och lägger ut texten om hur stoicismen är det nya och fräscha, något som vi alla måste hoppa på.
Ta fram hårdingen i sig själv, sluta curla och softa. Duscha kallt, gå runt och frys, spring barfota och fasta. Säkert ska det också läggas ut på sociala medier, så att ingen missar att man ställer sig utanför normen och är en hårding. Och säkert finns en helt ny uppsättning med prylar som kan köpas för att ”go in all in”, som det heter på konsultsvenska. För de ekonomiska köphjulen måste naturligtvis snurra, även för den som vill verka självständig och sammanbiten, måttfull och modig. Men hur väl rimmar egentligen stoikernas ideal om att tona ner sitt ego med dagens narcissistiska samtid? Eller är stoicismens aktualitet ett tecken på att det vänder nu?
I P1:s filosofiska rummet (24/2-19) dras det mycket på den nystoicistiska bästsäljaren How to be a stoic av Massimo Pigliucci (2017). I samtalet lyfts också stoicismens baksidor fram, exempelvis risken för att fastna i känslokyla och dysterhet; för genom att gå runt och uthärda i stillhet och måttfullhet kommer ytterst lite att förändras, för en själv och i världen. Att tänka på döden redan i livet kan ju också göra oss deppiga och apatiska. Även dygder som plikt och lojalitet kan leda fel, om vi väljer att följa och backa fel personer och ideal.
En som skrivit mycket om stoicismen är den danske professorn Svend Brinkmann, framförallt i boken Stå fast (2015) som anmäldes av undertecknad här på sajten för ett par år sedan. En grundtanke som Brinkmann hämtar från stoikerna är att vi behöver rota oss och stå fast, sakta ner förändringstempot och inte springa på varje boll som rullas fram. Mer djupa rötter än snabba fötter, mer eftertanke än först-på-bollen-tänkande, alltså.
Vi behöver också lära oss att leva med att livet inte alltid är perfekt och att vi varken behöver eller förväntas vara på topp jämt. Allt kan vi inte heller påverka, precis som det sägs i den välkända sinnesrobönen. Ha vishet att skilja på det vi kan ändra på och det som står utanför vår makt, annars riskerar vi att brinna upp inifrån.
Låter det bra? Jo, det är ungefär vad varenda välavlönad KBT-terapeut, företagsläkare eller livsstilcoach säger till oss när vi brakar in i väggen. Lite gammal tröstande skåpmat, kan tyckas, men i nygammal och uppfräschad förpackning.
Så i dagens känslopåtända och förändringsskenande värld trendar stocismen. Det är dags att sakta ner, koppla ur och nyktra till. För den digitala dopaminduschen förgiftar, de algoritmiska baksmällorna blir allt tydligare, och nu är det dags för något nytt.
I den amerikanske psykoanalytikern Donald Robertsons bästsäljare från fjolåret How to think like a Roman Emperor tas utgångspunkt i den romerska kejsaren Marcus Aurelius liv. Utifrån episoder i Aurelius liv förklarar Robertson den stoiska filosofin. Kärnan i brygden är måttfullhet och självbehärskning, att vi måste ge akt på oss själva och varken dras med eller drunkna i känslosvall. I hög grad påminner detta om kognitiva distansering som förespråkas i den kognitiva beteendeterapin, den som länge dominerat på det terapeutiska fältet.
KBT och stoicism – här finns onekligen många beröringspunkter, och precis som dagens värld var romarriket en enda röra. Krig rasade, de politiska fulspelen florerade i Senaten och osedligheten grasserade. Om dåtidens härskare hade fluffiga överkamningar, ljög och pratade om att göra sina länder och regeringar ”great again” ska vi låta vara osagt, men här finns slående likheter med vår tid.
Mitt i allt detta kan man fråga sig om den stoiska trenden har kommit för att stanna eller om det är en ännu en dagslända. Om det mest handlar om gimmick och spinn – att sälja böcker, kurser, kylskåpsmagneter och annat krams – eller om det finns något djupare och mer bestående här. För hur mycket utrymme lämnar egentligen den globala kapitalismen och konsumismen för ett stoiskt leverne idag? Är inte ”jakten på ett bättre jag” själva drivmedlet i dessa system, att vi ska jaga, kämpa och konsumera? Och ständigt känna oss otillräckliga och oupphörligen vilja ha mer. Inte ska vi acceptera åldrande och naturliga bakslag, utan ständigt slåss för att vinna, vistas på solsidan och visa upp en idealbild av oss själva. Speciellt i samtidens vanligaste och mest försåtliga drog, sociala medier.
Klart är i alla fall att vi lever i konstiga tider, i en tidsålder då mycket behöver bli bättre, men då vi samtidigt behöver stanna upp och uppskatta det vi redan har. Kanske betonar bara stoicismen självklarheter som måttfullhet, jämnmod och balans, dygder som alltid har funnits men som behöver uppvärderas och uppdateras idag, i tider då polarisering, populism och framgångshets präglar vår samtid och riskerar att köra sönder oss själva och planeten.
