[200215] En giftig skandal är Kristina Appelqvists femte kriminalroman i universitetsmiljö. Liksom i de tidigare böckerna utspelas handlingen på det fiktiva Västgöta universitet, som har vissa likheter med Högskolan i Skövde, där Kristina Appelqvist tidigare varit anställd i administrationen. Universitetet ligger också i Skövde, och den lokala förankringen är självklar.
Universitetet har expanderat och fått en juridisk institution, och det är två till institutionen knutna personer som blir mordoffer, när en festival ägnad minnet av deckarförfattarinnan Agatha Christie plötsligt blir en deckargåta i egen rätt.
Kristina Appelqvist har två återkommande huvudpersoner i sina romaner, universitetets rektor Emma Lundgren och litteraturvetaren Helena Waller. De brukar vara både insnärjda i intrigen och delaktiga i mordgåtornas lösning. Så är fallet också här. Lämpligt nog är Emma Lundgren gift med en kriminalpolis, som brukar få svara för det mer uttalat polisiära utredningsarbetet. I Kristina Appelqvists förra bok blev Emma Lundgren själv brottsmisstänkt och till och med avsatt som rektor. Hon fick återupprättelse och är nu tillbaka i tjänst och delaktig i arrangerandet av Agatha Christie-festivalen. Helena Waller är också engagerad förstås, och råkar behändigt nog på tåget mellan Göteborg och Skövde höra en äldre dam berätta för sitt ressällskap om en samling brev som den berömda brittiska författarinnan skrivit till en väninna i Skövdetrakten. Dessa brev ska få en viktig funktion i den följande intrigen när Helena Waller kunnat spåra upp damen och få tillgång till dem.
I ett efterord skriver Kristina Appelqvist om hur Agatha Christie varit en förebild för henne, med sina fiffigt hopkomna pusseldeckare, där den skarpsinniga miss Marple och den minst lika skarpsinnige detektiven Hercule Poirot med inga andra vapen än den intellektuella briljansen löst mordfallen. Agatha Christie stod ju i traditionen från Doyles Sherlock Holmes och förnyade den i viss mån framför allt genom att ge kvinnor en framträdande roll, både som förövare och detektiviska hjältar. Men, det kan inte hjälpas, hur läst och omtyckt Agatha Christie än var på sin tid så skulle inget svenskt universitet med omsorg om sitt goda rykte satsa på en festival till hennes ära och åminnelse. Den litterära betydelsen har hon inte. Däremot är hon förstås av intresse i litteratursociologisk mening, där man till exempel kan se på hur hennes romaner förhåller sig till samtid och samhälle, vilka värderingar som präglar dem osv.
Här faller en viktig premiss för Kristina Appelqvists romanbygge, litteraturen kan som bekant till skillnad från historien definieras som det som handlar, inte om det som hänt, utan om det som skulle kunna hända. När morden som hör genren till sedan inträffar visar det sig relativt snart röra sig om så kallade copycat-mord, men då inte med inspiration från verkliga mordfall utan från Agatha Christies böcker. Det förefaller en smula osannolikt att en mördare som är förslagen nog att med betydande risker för upptäckt kopiera mordmetoder ur böcker inte skulle vara smart nog att inse att inte bara sätten att döda utan också sätten av att avslöja den eller de skyldiga också skulle kunna kopieras.
Till andra ytterst osannolika inslag i boken hör hur man på tidningen Skövde Nyheter ifrån England hyrt in en konsult för att bistå vid förnyandet och utvecklingen av kulturavdelningen. Tidningens kulturredaktör blir involverad i intrigerna kring brotten, och utkämpar en framgångsrik kamp mot en frilansjournalist som skriver för Dagens Nyheter. Man hejar givetvis på Skövde Nyheters underdog som med list slår resurser. Men som lokalpressens villkor ser ut för närvarande hör knappast en intensifierad kulturbevakning till det som kan prioriteras.
Den person med vilken Agatha Christie tänks ha brevväxlat visar sig vara en dam som i Kristina Appelqvists alltigenom fiktiva beskrivning av henne också haft en relation med författaren Hjalmar Söderberg. Och inte bara det, hon ska också ha skrivit stora delar av Söderbergs Den allvarsamma leken. Här tar sig Kristina Appelqvist en poetisk frihet som inte känns rimlig och dessutom inte på något meningsfullt sätt bidrar till hennes egen roman. Det hade förstås varit bättre att hålla igen på fantasierna och inte ens som fiktion ifrågasätta Hjalmar Söderbergs rätt till sitt verk.
Pusseldeckaren som genre har en stor och trogen läsarskara. Det rör sig oftast om trivsellitteratur utan högre litterära anspråk. Så sett kan En giftig skandal fylla sin funktion som underhållning för stunden. Särskilt om man har anknytning till Skövde.
