[200210] Personliga texter och konkreta skrivtips innehåller denna essäsamling, som den nog bäst genrebestäms som.
Men det är underhållande och spirituellt skrivet med egensinniga vinklar av skribenterna.
Samtliga fjorton är utgivna författare, några etablerade och prisbelönta sedan länge, några mindre renommerade men de flesta har värdefulla anvisningar om skrivandets villkor och mödor.
”Vad innebär det att skriva?” är rubriken på Kristoffer Leandoers essä. Han skriver att han aldrig gått någon skrivarkurs och egentligen aldrig läst några handböcker. ”Jag har lärt mig genom att läsa mycket och härma det jag läst” skriver han och ger en del råd under mellanrubriker som ”Var idiot” där han slår ett slag för Carl Jonas Love Almqvist som hade en ”oförmåga att förstå det som andra finner självklart” och den risken får man ta, menar han, att bli betraktad som en smula dum.
”Var någon annan” är en annan mellanrubrik och han skriver: ”Försök åtminstone att inte till varje pris vara författaren till din text – var dess läsare i stället”.
”Ljug” och ”Var galen” och ”Sov” är tre andra stycken som kan tyckas innehålla galenskaper utifrån rubrikerna men som på ett underhållande sätt kommer med kreativa om än lustiga fingervisningar för skrivande.
Majgull Axelsson talar om makter och magi. Och exemplifierar med att titeln till hennes roman ”Jag heter inte Miriam” kom till innan hon började skriva vilket stärkte henne i ”min orimliga övertygelse” att det ska vara så. Men inte alltid, resonerar hon vidare och berättar om andra böcker och hur hon skrivit dem.
I Klas Östergrens ”Om romankaraktärer” vänder han sig emot begreppet karaktär, som han dels menar är inlånat från amerikansk dramaturgi och dels speglar ett förhållningssätt gentemot litterära gestalter som framstår alltför tekniskt och instrumentellt. Att skrivandet blir mer mekaniskt än organiskt. Också frasen ”skriva fram” som är populärt bland kritiker, anser Östergren är en överdriven betoning av det rent praktiska arbetet. Författares bevekelsegrunder för att skriva är olika och kan ändras från gång till gång. Och som han skriver:
”Ibland är det bra att ge efter för textens egna krav, ibland inte.”
Johan Theorin diskuterar hur väl en författare bör känna till miljöerna i sin berättelse. I ”Författaren som scenograf” pekar han på att det inre och yttre landskapet gradvis bör blandas ihop.
”Den inre miljön hos romanfigurerna måste spegla eller bryta mot den yttre verklighet de rör sig genom.”
Han påminner även om vad Tjechov en gång sa: Ett hagelgevär som hänger på spiselkransen i början av en berättelse måste ha avfyrats innan berättelsen är slut.
”Genrer och Teman” är nästa avdelning i boken och Sven Olov Karlsson argumenterar om ”Skrivande och landsbygd” på många intressanta sätt. Exempelvis att tillvaron på landet är hierarkisk samtidigt som klass är något mycket luddigt. Då han själv var barn i en bondby minns han att ingen skulle drömt om att kalla sig arbetare, trots sina fördärvade kroppar. Uttrycket klass hörde han först senare bland akademiker.
”På landet bor folk som är miljonärer och ändå sliter ut sig i arbetaryrken. På landet bor bonden, som varken är kapitalist eller socialist, för verksamheten blir aldrig lönsam och grollet mot sossarna sitter i generna.”
Han skriver att bondens liv har mycket gemensamt med författarens.
”Bonden gräver alltid i samma jord, så att den grönskar igen. Författaren skriver alltid på samma historia, så att den ska bli som ny.”
Skriv om landsbygden, ni som känner till den! Är Sven Olov Karlssons uppmaning.
Annika Norlin är låtskrivare, skribent och artist med projekten Säkert! och Hello Saferide. Hennes essä ”Att skriva en låttext” fokuserar på just det och ställs i jämförelse till att vara en skribent. Skillnaden däremellan.
”En låttext blir bara bra i relation till två personer: sin sångare, och sin lyssnare. En enda uppgift har den: att väcka en känsla.”
Känslan kan vara sorg, glädje, kåthet, melankoli med mera. Musik räddar liv, menar hon. Liksom att hon läser om en bok eller ser en film igen högst en eller två gånger under en livstid, så kan hon lyssna på en låt om igen tusentals gånger, om den landar rätt.
”När jag har skrivit en bra artikel eller novell har folk sagt till mig att de blev berörda. När jag har skrivit en bra låt har folk sagt…att det fick dem att bryta ihop.”
Tyvärr gör hon ett språkligt misstag i löpande text som börjar bli allt mer synligt: hon skriver hårddra, trots att det heter hårdra! Dra i hårstrån, alltså. TT-språket är tyvärr inte obligatoriskt på journalistutbildningar och redaktioner längre.
Skräckromanförfattaren Mats Strandberg skriver om ”Det skräckfyllda skrivandet” och har ett bland flera råd jag strukit under: ”Bra skräck handlar om verkliga fasor…och mänsklig ondska är den mest skrämmande.”
Åsa Linderborg är historiker och var länge kulturchef på Aftonbladet. Hon slog igenom som författare 2007 med romanen om att växa upp tillsammans med sin ensamstående alkoholiserade far ”Mig äger ingen”. I essän ”Att skriva självbiografiskt” berättar hon om både sin mammas ogillande liksom pappans släkts motvilja i efterhand.
Att skriva självbiografiskt är en av de mest aggressiva handlingar man kan utföra, skriver hon. För man kan inte skriva om sig själv utan att skriva om andra. Och oavsett sanningsanspråken är all slags litteratur en konstruktion, som silats genom ett öga som valt och valt bort.
Det råd hon vill ge till den som vill skriva om sitt liv är att: gör det! Alla människor har något intressant att berätta!
”Att skriva självbiografiskt är att syssla med livet, både det som är bra och det som är dåligt”.
Hennes essä slutar: ”Så tag och skriv!”
Så där fick vi titeln till boken.
Den erfarna journalisten och författaren Åsa Moberg berättar bl a om hur det var att ge ut en bok 37 år senare än den var färdigskriven. Och Torbjörn Flygt liksom Stina Stoor skriver om våndan med att författa den andra boken efter en tidigare succé. Dessa tre essäer är mer av litterära noveller, även om tips och råd finns inbäddat i raderna. Humorn är närvarande, inte minst i Flygts text, men även i andras – och jag lägger ifrån mig samlingen med ett leende på läpparna.
Visst går det lära sig att skriva, om än ett starkt läsintresse och kanske en viss fallenhet för det är en stor hjälp på vägen. Och skrivarkurser kan nog vara givande det med, även om det kanske inte passar alla.
Men den här boken är passande att läsa om man vill skriva, eller om man redan gör det.
