[200208] Tidigare under året publicerade den internationella brittiska biståndsorganisationen Oxfam en rapport. Titeln är Time to care och temat kretsar kring den skenande globala ekonomiska ojämlikheten. ”Inequality is out of control”, är frasen som frontar rapporten på organisationens hemsida, ett sakförhållande som ingalunda är nytt, men som ändå väcker en del tankar.
För i rapporten slås bland annat fast att en procent av jordens befolkning har dubbelt så stor förmögenhet som 6,9 miljarder människor tillsammans. Att världens 2.153 miljardärer har större tillgångar än 4,6 miljarder människor. Plockar man sedan ut 22 män ur denna superrika samling visar det sig att de har större tillgångar än alla Afrikas kvinnor tillsammans.
Ett välbekant mönster, men ändå food for thought som det heter på engelska. Men mest av allt uppstår en förundran över varför vi – skapelsens krona, Guds avbild, homo sapiens, homo economicus eller hur vi nu benämner oss själva – har tillåtit denna enorma snedfördelning, samtidigt som vi yvs över hur moderna och förnuftiga vi är. För nog är det ingen hemlighet att många av dagens problem – som skenande och okontrollerad migration, extremism, kriminalitet och konflikter – har mycket av sina rötter i upplevelsen att vara förfördelad och utsatt. I snedfördelning av resurser.
Inte heller skulle klimatkrisen må dåligt av att fler kunde ha råd att handla klimatsmart och att större investeringar skulle kunna göras i ekologiskt hållbar infrastruktur. För alla som någon gång har vistats i ett utsatt bostadsområde – i Sverige eller i Sudan – lär ha märkt att det är långt skräpigare där än i andra områden, något som med all tydlighet framgår i statsvetaren Peter Esaissons forskningsstudie om Göteborgs utsatta områden med det emblematiska namnet Förorten. Här heter ett helt kapitel ”Det är skräpigt”, en iakttagelse som sedan löper som en röd tråd genom framställningen. Inte heller är det speciellt billigt att köpa ekoprodukter; det är oftast långt mer överkomligt med så kallade fulvaror. Så att ojämlikhet bidrar till ovårdade miljöer är uppenbart.
Och ingen lär ha missat de senaste årens rapportering om extremism, kriminalitet och våld i dagens utsatta bostadsområden runt om i vårt land. Vill man sedan ha en mer utförlig beskrivning av sambanden mellan ojämlikhet och diverse oönskade samhällsfenomen finns alltid bästsäljaren Jämlikhetsanden (2009) och uppföljaren Den inre ojämlikheten (2018),
Hur är det då med multimiljardärerna? Hur mår de? Eftersom jag inte känner någon sådan och säkerligen inte heller hamnar på någon av deras inbjudningslistor, får vägen gå via läsefrukter. Osökt flyter en SvD-artikel upp i minnet (27/10-18) https://www.svd.se/sa-planerar-miljardarerna-att-overleva-handelsen. Texten är skriven av Douglas Rushkoff, känd amerikansk professor i medieteori och digital ekonomi. Här berättas om ett möte med fem av finanselitens rikaste män på ett avskilt ställe i världen. Mötet var tänkt som en privat föreläsning, men övergick till att bli en öppenhjärtig dialog där multimiljardärerna överöste Rushkoff med oroliga frågor om framtiden. Här förekom frågor som: Vilken region kommer att påverkas minst av den kommande klimatkrisen – Nya Zeeland eller Alaska? En av vd:arna berättade att han hade slutfört bygget av ett underjordiskt säkerhetssystem, men ändå oroade sig över hur den inhyrda säkerhetsstyrkan skulle agera vid en kommande katastrof eller ”händelse”, som han sa. Skulle vakterna vara lojala trots att pengar och betalningssystem hade kollapsat? Eller skulle de sälla sig till den arga, hämndlystna och lågpriviligierade mobben?
Att vara multimiljardär har alltså sina baksidor. För i samtalet skälvde inte bara en oro, utan också förväntningar på att professor Rushkoff skulle förse församlingen med smarta lösningar på problemen. Komma med individuella och tekniska lösningar, tips och tricks, enskilda smitvägar ut från det globala helvete som väntar, förr eller senare, enligt multimiljardärernas farhågor. Hur snabbflyger man till Mars, hejdar sitt åldrande, skyddar sin kropp mot akut hunger och törst, extrem värme och kyla? Hur gömmer man sig under jorden och bor där resten av livet utan att någon uppretad pöbel märker det? Bor därnere med full komfort och solsken, såklart.
Money talks, sägs det ju. Men rikedom rymmer inte alla svar och lösningar. Även meningsfull och inkluderande gemenskap bygger ett samhälle och där är en rimlig nivå av jämlikhet ett kitt, en sammanhållande faktor. Och hur kul kan det egentligen vara att sitta där, ensam och rädd, nere i säkerhetsbunkern och äta? Här kommer lätt den välkända repliken från den svenska succéfilmen Tillsammans upp, att vi hellre äter gröt tillsammans än oxfilé ensamma.
