[200208] Under Göteborg Film Festival 2020 visades en vietnamesisk film, som på ett exceptionellt sätt exponerade ett nationellt och existentiellt tillstånd, liksom den på ett helt märkligt sätt satte förhållande mellan nutid och dåtid, liv och död, episk kontra lyrisk föreställningsvärld i spel.
Det var The tree house, som i en exklusiv berättarform lyckades fånga både en del av den vietnamesiska historien som vi känner och andra delar, som vi inte alls känner, livet från förr, ett naturnära liv, som försvarade sin befolkning sällsynt väl – i filmen representerat i form av en omkringtultande baby, utgörande bilden av det gamla och det nya i en och samma gestalt.
Berättargreppet förstärker också det faktum, att det Vietnam vi minns från det amerikanska krigets dagar likaledes numera framstår som ytterligt avlägset, snudd på ogripbart, ju mer man tänker på det groteska övergrepp det innebar, även för angriparna, dvs USAs egen befolkning. I dag råder goda förhållanden mellan de båda länderna, samtidigt som Kina återvänt som en historisk, om inte fiende, så i vart fall maktfull motpart i regionen.
Avstånd i tid och rum etableras också genom att filmen får ett drag av sci fi när den berättas som varande ett filmmaterial medbragt till planeten Mars 2045. Sålunda friläggs åskådarens upplevelseskapacitet maximalt, vilket kommer filmens bildspråk till godo, genom att man skapar parallellpartitur mellan långt borta och nära i omväxlande positiv och negativ exponering i filmen med stora skönhetsvärden som resultat.
Mycket av det som skildras och berättas om är för alltid försvunnet, även de mentala tillstånden, eftersom det som skyddade människorna både som levande och döda: trähusen, som i bergens egna konturer skapades för att värna själen medan kroppen förvittrade och senare skyddade befrielserörelsens soldater brändes ned av angriparen. Så tog sig befolkningen också en gång i tiden rent fysiskt ut ur sina ursprungliga livsformer i grottorna, ut mot slätterna och havet, ut mot moderniteten, där den individualiserade bilden, dvs fotot, i det här fallet även filmen, skulle ersätta det ursprungliga minnet, det som bodde i den utförliga gemensamma berättelsen.
Låter det komplicerat? Det är det egentligen inte, även om mina begränsade kunskaper i det vietnamesiska språket skapade något av en konflikt mellan att vilja lyssna till ursprungsmålet och samtidigt följa med i den engelska översättningens detaljer, men det gick bra ändå – jag lyckades se filmen hela två gånger inom det tajta programutrymmet. Men vad med resten av befolkningen? Kommer detta skira mästerverk kunna ses på SVT Play eller något liknande eller bara i ett par enskilda filmstudios?
Tills vidare kan man peka på förbindelselänkarna till isländska En vit, vit dag som nu ligger på repertoaren, även den skapad inom en levande muntlig berättartradition som kastar oss ut i en änkemans explosiva lidande och kamp för att 1) överleva och 2) komma i kontakt och försoning med den fysiskt förlorade gemenskapen med hustrun, som han först nu, efter hennes död, till fullo lär känna karaktären av.
Även detta en omvälvande filmupplevelse, som närmar sig livets urfrågor och det moderna inbrottets brutala grepp om det som en gång var människa och natur, man och kvinna i full samklang, om det faktiskt var så det var. Vilket filmen betvivlar och därmed får hela universum att börja darra – exakt som den vietnamesiska berättelsen gör, när den med hjälp av ett frömoln på jorden skapar en bild av alla stjärnorna i galaxen – breathtaking!
Under min långa resa i Vietnam för flera år sedan slogs jag av hur de religiösa föreställningarna dominerades av relationen såväl till förfäderna som till naturen och de berättelser som föddes ur dessa förhållanden. Det faktum att man firar dödsdagar snarare än födelsedagar.
Även Island är en nation där berättelsen, epiken, har central betydelse för kulturlivets innehållsrikedom och där naturkrafterna av nödvändighet befinner sig i tillvarons mitt. Vad betyder det för det konstnärliga uttrycket? Arkitekten Frank Lloyd Wright underströk med kraft betydelse av den mänskliga blicken på naturen för uppfattningen om dess skönhet. Filosofen Theodor Adorno (nyss aktualiserad i förbindelse med en serie nyutkomna böcker på svenska) gick omvänt tillväga, när han byggde sina tankegångar om konstnärlig estetik på dess ursprung i skönhetsupplevelser av naturen, vilka urbaniseringen/moderniseringen, av ’naturliga’ skäl måste störa och förminska.
I The tree house påpekas det statiska i fotografiet (berättaren kan inte avsluta sin berättelse med hjälp av det filmade materialet eftersom det bara kan fånga delsanningar av den levande berättelsen). Det relaterar i någon mån till den amerikanska kritikern Susan Sontags påpekande, att fotot mer motsvarar lyrikens frysta iakttagelseförmåga än det fortlöpande, utsträckta berättandet. Men framför allt framhäver såväl den vietnamesiska som den isländska filmen det försvunnas närvaro, trots de av kriget utplånade fysiska bevisen för helt andra livsformer, trots det av en bilolycka utplånade samlivet mellan två människor, som just döden framkallar i en radikalt ny belysning.
I båda fallen lyckas det de nya konstverken att skapa en samtidighet mellan motstridiga element, som samtidigt utmanar, upprör och berör åskådarens uppfattningsförmåga.
