[200117] I George Orwells berömda roman 1984 regeras mänskligheten av Storebror. En förtryckarregim som inte bara kontrollerar medborgarnas förehavande, utan också försöker styra deras tankar. Styrningen går via New Speak, ett språkligt manipulationssystem för att säkerställa ett korrekt och regimtroget sätt att tänka.
Tanken flyter upp vid läsningen av en DN-artikel (11/1-20), där språkforskaren Lars Melin varnar för språkpolisernas härjningar i vårt eget land. Tesen är att dagens norm om inkluderande språk har gått för långt och att ett överdrivet fokus på att tala korrekt sprider ängslan hos ”vanliga svenska språkbrukare.”
Exempelvis bör lärare få kunna säga att ”din son är obegåvad”, om så är fallet. Även ord som ”dvärg” och ”indian” bör kunna användas utan att diskvalificera språkbrukaren. Ord som funkofob och cis-person anses också vara resultat av denna ängslan. Vidare sågar Melin saphir-whorf-hypotesen, alltså antagandet att språket styr vårt tänkande, att använder vi otäcka ord blir vi otäcka människor och omvänt.
Men att såga saphir-whorf-hypotesen är föga djärvt. För sambandet mellan språk och tanke är varken linjärt eller statiskt. Språk och tänkande interagerar snarare i ett komplext växelspel, tillsammans med miljöfaktorer, beteende och biologi.
För ord som november och prinsesstårta har olika effekt hos människor. Exempelvis hos barn som fyller år och äldre personer som ska knäopereras under samma månad. Individers tolerans för (höst)regn och rusk lär också skifta. Och nog njuter republikaner lika mycket av prinsesstårta som rojalister? Inte heller tar ett ”fint” ord bort en ful verklighet, eller kompenserar för uteblivna politiska reformer. Städaryrket blir inte mer prestigefyllt med benämningen lokalvårdare, inte heller höjs lönen eller minskas smutsen och slitet.
Samtidigt är språket vårt viktigaste kommunikationsmedel och socialt till sin natur. Ord och språkbruk spelar roll, vilket relaterar till rönen om att människor är sociala varelser med spegelneuroner i hjärnan och en evolution som bygger på språkburen samarbetsförmåga. Det räcker med läsa Yuval Hararis bästsäljare Sapiens för att hitta vidare belägg.
Och vill vi ha fungerande och sammanhållna samhällen blir språklig hänsyn speciellt viktigt, men vi behöver också göra rimliga och sansade antagande om språket och dess effekter. Detta gäller dock i båda ändar, både hos talare och lyssnare. För om någon använder ordet ”indian” istället för ”ursprungsinvånare” bör hen inte göras till rasist, fördomsfull eller medlöpare i kolonialt förtryck. Lika lite blir vi mansgrisar av att säga talesman, istället för talesperson.
Så alla kan vi välja att tolka personer, yttranden och situationer på ett nyanserat och välvilligt sätt, snarare än att agera språkpolis och låta andra bevekelsegrunder spela in. Bäst är att själv använda lämpliga ord, kanske även förklara varför vid lämpligt tillfälle, utan att skriva andra på näsan. Detta är bättre än att summariskt tillskriva personer som använder ”fel” ord ”felaktiga” tillhörigheter, motiv, egenskaper och ideologier. Eller förväxla politiska reformer med fina ord.
Men språkanvändning spelar självklart roll. Annars funnes varken propaganda, reklam eller PR-konsulter. Så att konsekvent, medvetet och tondövt använda ord och fraser som sårar och skadar andra (vilka de än må vara) leder fel. Det gräver skyttegravar och sår split mellan människor. Ju svagare en grupp är eller har varit socialt och historiskt, desto mer behöver man tänka sig för. Här finns både empati och kritiskt tänkande att tillgå.
Speciellt viktigt är det idag då våra sociala medier och smartphones triggar våra reptilhjärnor till ogenomtänkta och ångerskapande yttranden. Beslut som riskerar att skapa snöbollseffekter, vilka riskerar att spä på dagens polarisering och populism, segregation och lättkränkta självfixering. Istället bör vi uppvärdera måttfullhet, hänsynsfullhet och eftertänksamhet. Både i görande och språkande, både som sändare och mottagare.
För språket kan vara både fantastiskt och förfärligt, beroende vad vi gör med det. Dessutom skapar språket mänsklighetens absolut viktigaste resurs – samarbete. En resurs som på savannen skyddade oss från rovdjur och svält. En resurs som idag kan hjälpa oss att komma tillrätta med utmaningar som extremism, segregation och klimatkris
